Slutreplik: Dagens krig idag, morgondagens krig imorgon

Startups i all ära, men bara industrijättar kan massproducera den krigsmateriel Ukraina behöver nu. I krig behövs en gnutta kommunism, till kapitalismens försvar, skriver Alexander Bard och Jakob Sjölander.
Hugo Hobring har rätt i (nästan) allt han skriver om hur den svenska försvarsindustrin bör stöttas. Men det finns mer att säga:
En vanlig kritik är att generaler förbereder sig för gårdagens krig istället för morgondagens krig. Men det vi, Alexander Bard och Jakob Sjölander, här föreslår är inte hur vi ska förbereda oss för morgondagens krig, utan för dagens Ukrainakrig. Det handlar om hur vi bör tackla den synnerligen konkreta verklighet där vapen behövs NU.
Hobring varnar för att vårt förslag om massiva försvarsinvesteringar riskerar att göda tröga och byråkratiska storföretag men lämna startups ute i kylan. Det är helt sant, och en viktig varning.
Men hur coola, innovativa och sexiga små startupbolag än är så finns det saker bara industrijättar kan göra. I det här fallet industriell massproduktion av de oändliga mängder krigsmateriel krig kräver. Det enda alternativet är att vänta i flera år på att låta startupsen växa till sig och själva bli jättar, men då är vi tillbaka på ruta ett. Innovation och hungriga unga entreprenörer är finfint, men ibland gäller det bara att drämma till med storsläggan.
Till detta kan man invända att kriget har förändrats, och att moderna krig minsann utkämpas med drönare och i cyberrymden. Det är sant. Men bara halvsant. Framtiden kommer med stormsteg, men den är inte här än. Än så länge finns ett högst verkligt behov av konventionell eldkraft och pansar. Kanoner, kulsprutor, stridsfordon, pansarvagnar, helikoptrar, flygplan och logistikfordon är långtifrån att vara museiföremål, och kommer inte att vara det på många år än. Om någonsin. Detta bevisas av de Archer-kanoner, Stridsfordon 90 och Gripen som Ukraina redan idag använder och önskar fler av.
Ukrainarna har uppvisat en fantastisk uppfinningsrikedom i sin drönarproduktion, och det stämmer att detta mestadels gjorts genom de decentraliserade logistikkedjor Hobring förespråkar. Men det ändrar inte det faktum att det behövs annat också, sådant som inte lämpar sig för småskalig husproduktion. I detta ligger Ukraina efter, då det inte har råd att bygga stora fabriker eller skydda dem från ryska bomber. Här har därför Sverige möjlighet att hjälpa till – inte genom att kopiera vad ukrainarna redan är bäst i världen på, utan genom sådant de inte kan göra själva.
Detta är den unika möjligheten för Sverige att hjälpa Ukraina, Europa, oss själva och världens demokratier. Vi är väl medvetna om de risker som finns när staten blandar sig i ekonomin, men det finns alltid risker i krig. Krig är den enda situation där det är fullt motiverat att staten spänner sina muskler till det yttersta. Ideologiska skygglappar får inte dölja för oss att det inte finns och aldrig kan finnas en fungerande fri marknad för krigsmateriel. Det är bara stater som får köpa tunga vapen, och få affärsmän vågar investera när allt bara kan bombas bort om krigslyckan vänder. I krig behöver vi en gnutta kommunism, till kapitalismens försvar.
Hobring hyllar även europeiskt försvarssamarbete. Det gör också vi. Särskilt om det innebär att man köper svenska vapen. Men var är detta samarbete någonstans? Ukrainakriget började våren 2022, och än finns ingen möjlighet att ersätta det sviktande amerikanska stödet. Här finns alltså en politisk, ekonomisk och framför allt moralisk vinst i att Sverige banar väg.
Alexander Bard
Filosof och författare
Jakob Sjölander
Samhällsdebattör