Ann-Charlott Altstadt lyfter i Bulletin 7/10 den demokratiskt mycket viktiga frågan om vem som egentligen är höger eller vänster, i ljuset av de partipolitiska förflyttningar som har skett inte minst de senaste åren. Är det någon som tror att Socialdemokraterna och Moderaterna idag står för samma politik som för 100 år sedan? Eller för 30 år sedan? Jodå, det är ganska många som inte tror att vare sig 30 år gamla eller 100 år gamla partier har förflyttat sig särskilt långt från vad de en gång stod för. Väljare av olika generationer kan därför ha helt olika uppfattningar om vad ett visst parti ”egentligen” står för.

Det parti som mer än något annat har bidragit till denna förvirring – kanske inte så mycket genom egna initiativ som genom den beröringsskräck andra politiska krafter har byggt upp runt just detta parti – är Sverigedemokraterna. Att de skulle stå ”längst till höger” av riksdagspartierna är idag en populär uppfattning. Ändå är detta partis ekonomiska och sociala politik mycket närstående Socialdemokraternas.

Idéhistoriskt var nationalismen från början en liberal rörelse. Och fram till mellankrigstiden betraktades liberalismen som vänster. Socialkonservatismen är idéhistoriskt den ursprungliga högern, och det var socialkonservativa statsmän som uppfann den välfärdsstat som de flesta väljare idag förknippar med socialdemokratin…

I idéhistoriens ljus är alltså dagens Sverigedemokraterna ett parti som ideologiskt kan placeras lika mycket på Socialdemokraternas sida som på högersidan, med tydliga rötter i den liberala fållan. Varför skulle det då vara relevant att kalla Sverigedemokraterna för höger idag?

Möjligen har detta att göra med att i svensk samhällsdebatt betecknas sedan Olof Palmes dagar allt som just nu anses ”gott” och ”modernt” som vänster, medan högern anses utgöra allt som kan anses ”ont” och ”förlegat”. Detta synsätt medför att högern som politisk entitet dels definieras av dess motståndare, dels blir invärtes osammanhängande. Ovanpå detta används politisk korrekthet och ”guilt by association” som metoder för att undertrycka potentiellt systemhotande opposition från (den förmenta) högern. Allt detta handlar förstås om att söndra och härska, en urgammal härskarteknik som makthavare i alla tider använt sig av för att sitta kvar vid makten.

De opålitliga definitionerna av höger och vänster

Av särskilt stor betydelse för frågan om vad som egentligen är höger eller vänster, och de alltmer förvirrande svar som i vår tids samhällsdebatt ges rörande detta, är just fenomenet att alla partier har en tendens över tid att förflytta sig längs denna skala. Men är det då verkligen rimligt, ändå, att ändra skalans innebörd från tid till annan?

Den ursprungliga uppdelningen i höger och vänster som infördes i samband med Franska revolutionen 1789 hade att göra med huruvida man var för eller emot revolutionens huvudsakliga tankegods. Detta placerade på den tiden revolutionens motståndare till höger och alla som var mer eller mindre för revolutionen och dess idéer till vänster. Därefter har konservatismen, liberalismen och socialismen vuxit fram som stora politiska ideologier med brett internationellt genomslag. Mellan tid och rum har de tillförts nya idéer, nyanser och ändrade proportioner.

Ideologiernas utveckling har på många olika sätt utmanat relevansen av höger-vänster-skalan. Sedan ungefär 100 år tillbaka anses exempelvis liberalismen vara höger. I vår tid anses allt slags socialt ansvar vara vänster, men historiskt var det konservativa statsmän i flera olika länder som uppfann välfärdsstaten.

Även miljöfrågor betraktas idag såsom vänster, samtidigt som det finns många miljövänner bland de konservativa. Historien har visat att civilisationen kan hotas och undergrävas från både vänster och höger, och konservatismen har alltid stått på civilisationens sida. Att konservatismen skulle höra till den politiska högern är alltså inte alls lika självklart idag som för 100 år sedan.

Partier och ideologier är i grunden olika saker

Det viktigaste att förstå i detta sammanhang är nog att de politiska ideologierna under de senaste 200 åren har genomgått en från partipolitiken huvudsakligen självständig utveckling. Även om denna idéutveckling förstås också har skett under intryck av både partiers interndebatt och debatten mellan partier. Ett partis främsta uppgift är ju att vinna val, det vill säga att bli så populära som möjligt, vilket förutsätter stor lyhördhet både inför väljargrupperna och inför vad de mäktigaste aktörerna inom massmedia betraktar som acceptabla – politisk korrekta – åsikter att torgföra på de arenor som de kontrollerar.

Till följd av detta är det inte alls givet att vad ett visst parti som historiskt har ansetts som till exempel konservativt säger sig stå för i ett visst land under ett visst tidevarv har någonting alls att göra med den idébildning som kallas för konservatism. Att det traditionellt konservativa partiet Moderaterna mellan 1983 och 2006 var ett nyliberalt parti betyder inte att konservatismen då för några decennier blev nyliberal. Bara att Moderaterna bytte ideologi – och förflyttade sig på höger-vänster-skalan.

Det blir alltså – tyvärr – helt fel om man försöker förstå en eller annan politisk ideologi i vår tid med utgångspunkt i vad ett visst parti just nu står för.

Om man istället tar de statsvetenskapliga och idéhistoriska definitionerna av de politiska ideologierna som måttstock, kan man se att den ideologiska utvecklingen under de senaste 200 åren har medfört att konservatismen, liberalismen och socialismen kommit att bli de tre politiska huvudideologierna i Västvärlden. Man kan då också se att den moderna konservatismen står för en helt annan människosyn och en väsensskild samhällsanalys än vad både liberalismen och socialismen i vår tid står för.

Det finns alternativ till höger-vänster-skalan

Givet detta är kanske det rimligaste synsättet, såsom Friedrich Hayek föreslår i sin berömda essä ”Why I am not a conservative”, att analysera politiken utifrån tre poler istället för två, i form av ”en triangel där de konservativa upptar ena hörnet, socialisterna drar åt det andra hörnet, och liberaler åt det tredje”?

Inom denna triangel kan samtliga riksdagspartier idag enkelt placeras. Flera av dem säkerligen på en lite annan plats än de flesta väljare förväntar sig. På detta vis kan också alla väljare bättre förstå vilka olika huvudsakliga vägar framåt som erbjuds inom politiken i vår tid. Allt detta skulle ha en tydligt upplysande effekt på samhällsdebatten. Detta medan flera av riksdagspartierna idag svårligen kan placeras längs en vänster-höger-skala som är trogen statsvetenskapen och idéhistorien.

Ett annat alternativ till höger-vänster-skalen som blivit alltmer populärt på senare år, är GAL-TAN-skalan. Det är en politisk indelning där Grön, Alternativ och Libertariansk politik står emot Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk politik. Givet den konservative filosofen Roger Scrutons analys av de grönas och nationalisternas relation till konservatismen, ter sig dock GAL-TAN-skalan både irrelevant och såsom föga mer än en uppdaterad variant av temat att allt som just nu betraktas såsom ”de goda” är liktydigt med det som idéhistoriskt har utgjort den politiska vänstern, medan allt annat betraktas såsom ”de onda”.

Demokratin i vår tid förtjänar verkligen bättre. I informationssamhällets och massuniversitetens tidsålder förtjänar Sverige en betydligt mer intellektuell samhällsdebatt än ständig pajkastning, skuggboxning och balettfotslätt godhetspositionering. Att byta ut den verkligt förlegade höger-vänster-skalan vore nytt och fräscht på riktigt. Västerländsk politik är sedan länge tredimensionell, inte tvådimensionell.

Jakob E:son Söderbaum

Författare till Modern konservatism – filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd (Recito 2020)