Släcker taklampan
Sensommar. När jag släcker taklampan faller månljuset in över fönsterkarmen, flyter ut över korkmattan – samlas upp i groparna efter klackarna som gått här, av och an, stått länge framför fönstret, väntat.
Jag är fortfarande arg. Vi har grälat om en småsak. Nånting man ska glömma och sen upptäcka efter ett långt tag, som ett underligt mynt i ett plagg från pojkåren.
Det enda som hörs är ljudet av ån. Ljudet är så stort att alla kan gömma sej i det. Blunda och färdas med det. Förbi åldriga skogar, hopsjunkna lador och myrar där breda hattar och långa, glänsande liar flyger fram över det satta gräset.
Efter att framgångsrikt ha hållit fem eller sex saknader borta med en gammal svensk långfilm
Här lämnar vi våra hjältar. Vi har följt dom genom en mycket lång och lycklig berättelse. Deras första möte utanför Antikvariatet, deras blickar när de överraskades av hyresvärdinnan och deras långa, barnsliga telefonsamtal … detta ska arbeta inom oss en lång tid framåt.
Men här är slutet; våra vänner går nu stilla, hemlighetsfulla in i den svagt glödande kvällssolen. De påminner om två tallstammar med samma krona, eller om två affärsmän som höljda i en vackert utsirad pratbubbla flyger över ett ödsligt, mörklagt torg – eller varför inte om två stridsflygplan som fastnat i varandra och nu långsamt störtar mot det flämtande, mullrande Ruhr.
Berättelsen panorerar här ut mot de långsamma, vinblå vågorna. Man hinner få en skymt av en vit, strävsam koster. Kostern verkar vara på väg mot de yttersta, ambitiösa skären.
(Ur Skenet från den andra stranden, 1975)
*
Skruvis utanför King William Island
Vägguret stannade och vinet frös,
medan lakanen stelnade likt en bedragen kvinna.
Isen kom. Småsintheten växte.
Ledan borrade sig ned till en dinosaurisk uttrötthet.
Viljan skavde. Takbjälkarna knakade,
plankorna knäppte.
Imperiet tyngde, isen skruvade. Blåsten drog genom skeletten
av två karibuer som fastnat i varandras kronor.
Ekträet sprack långsamt som ett äktenskap.
Ljusets hemlighet
Vårt liv så stelt och hårt att det knappt kan hamras ut.
Vi är snart ej mer. Föhnvinden går.
Ett isberg rör sig tyst på Polarhavets vindslipade golv,
det är ett undanställt minne som söker sin bana
åter till medvetandet.
Dovt är vårt liv, fånget i ett inre djup
där gallan vyssjar morgondagen. Våra många agremanger hjälpte ej.
Viljan hjälpte ej.
Lysande slott, drömmar som tänjde och slet sig.
Till vad? Alkekungar, havhästar vaggar i blåsten, våra
kopparcylindrars slipade ord
fryser in i isarna, stumma meddelanden till en framtida urtid.
Vem förvaltar ljusets hemlighet?
Skräck bland männen på däck.
Skräck höjer och sänker sig inombords.
Däcket skrubbas. Fingrarna slinter och naglarna
bryts mot dess glatta is. Hundvakten går. Stjärnorna dinglar
på himmelen
som de aldrig förlåtande ögonen av tusentals orättfärdigt hängda.
I början av vart liv finns något outsagt, en outtalad viljas
som endast kan förstås av de en gång viljelösa.
En kort stund kan vi, plötsligt ett
och enahanda, färdas i lövade ekor genom en oavslutad dröm
där vart sinne sedan länge är sammanväxt med de andras sinnen
och med den död och det liv vi drar vår gärning ur och till.
En kort stund grönskar vart blad, savar var gren.
Stilla lyser sedan den barnsliga värld vi mist
och genom åren av mörker och ensamhet sänder den någon gång ut
en sjöfågels skrik till oss, där vi
mitt i de rasande dagarnas skummande älv
färdas gränsle över vårt kantrade liv.
Att öppna en dörr, att genast öppna den nästa.
Aldrig vila. Aldrig eget tilltal. För sent lär sig människan sitt namn.
För sent förstår hon att hon endast har sin värnlöshet
att ställa mot världen.
Andetag inuti klipporna. En örn som flyger lågt över isen
mot dagerns tunna strimma. Ansträngda händer som ger upp sitt mål
och tvekande söker sig sin egen känsel.
För sent förstår hon att det ljus som ställdes under skäppan
var en annans mörker. För sent begriper hon sitt uppdrags karaktär.
Vargarna ylar. Järven slår. Molnen gnisslar
som teaterkulisser. Islotsen vacklar och faller från sin höga utkik.
Som kroppen träffar däck stänker blodet, fryser i luften till is
och regnar likt torra ärtor mot det gistna virket.
Vad intet det blev av allt! Så ynklig en åskådning ter sig när människan lämnat den.
Begravningen i polarisen
Under dagen dog en matros,
begravningen sattes till klockan sju om kvällen.
En hård nordostlig storm förhärdade våra anletsdrag
som vi åsåg de män, vilka med rinnande näsor högg graven i isen.
Liket var insytt i den hängmatta där det i livet legat
och en fana var bredd däröver.
Våra fartygs flaggor hissades på halv stång
och vi tyckte oss genom snöyran se en skymt av imperiet.
Jag läste med värkande fingrar en bön ur minnet,
skriftens blad förmådde jag i den bitande kylan inte vända.
Därpå bars den döde i lyktors sken till sin våta grav,
som innan skeppsklockan hunnit ringa ut genast frös igen.
På himmelen såg vi i en luftspegling månen stå i mitten av en väldig, lysande ring,
och över denna ring visade sig den nedersta bågen av en annan men svagare ring
och den egentliga mångården blev så prydd med ett strålande kors.
Vi gick stilla tillbaka till våra skepp
och en efter en släcktes våra lyktor.
(Ur Nordvästpassagen, 1983)
*
Hemtrakter
Språket växlas ner på tåget hem. Storstadens snabba repliker transformeras till långsamma vokaler och blir stilla snurrande skugghjul långt inne i mig.
Så står jag på vedbacken där min pappas kontur finns urklippt i luften; men när jag vänder mig om för att krama den glider den undan.
Ensam på jorden hör jag Gud växla upp från ettan till tvåan till trean i den darrande, snart krängande stjärnhimlen.
Vinterminne
De vita lakanen är tvättade så rena att de skimrar i blått. De hängs ut i smällkalla vinterdagen.
Under snön finns tunnlar, lagom stora för en pojke och en toppluva. De går så djupt att de når marken där lukten av en sommar ännu ligger kvar.
Om kvällen står farmor i sitt stora kök och löser upp sin hårknut till en
kometsvans. Vedspisen sprakar. Gnistor flyger över Genesarets sjö.
Om morgonen tas lakanen in, hårda som glasrutor. Prövar man att vika dom för tidigt hörs ett frasande ljud som när världsbilder brister.
Hjortronmyren
Ute på myren stod högspänningsstolparna glänsande som flygplanskroppar. Bärplockarna gick med tomma hinkar; främmande fotspår läkte ihop i gyttjan.
Myrbären gömde sig i skogsbrynet – som idéer dolda i den smala randen mellan diktatur och demokrati; eller dikter i strimman mellan en sommar och en sorg.
Själv var jag stilla under den väldiga himlen. Jag gled längs decennierna; bord och stolar, ansikten och leenden lyftes ut ur mörkret; lyktor lyste höggula i minnet.
Plötsligt flöt månen tyst fram över oss och i alla gränder stod dörrarna öppna; nattsländorna fällde upp sina vingar och visade den hemliga koden.
Jag mindes dig och log.
Nästa dag stod jag mitt i en korsning i den sommartomma staden. Jag ensam – medan körbanorna sakta svängde som väldiga rotorblad.
En natt i april
En natt i april
bultade någon på i drömmen
och ville in
och innan jag hunnit öppna
stod du där och var dig precis lik.
Jag frågade aldrig
varför du kommit,
det visste jag nog.
Och igen och igen kom du tillbaka i drömmen
där jag alltid lämnade
dörren öppen
och varje morgon
väntade mina händer på mig
på frukostbordet
som skälvande slagrutor.
Jag vet inte längre
vad som är verkligt och vad som är dröm,
jag vet inte längre
om det spelar någon roll dagar när bondsyrénen
öppnar sig ljuslila
över fågelbad och världshav.
Att inte tänka på dig
Jag trodde det skulle gå över.
Det gick aldrig över.
Jag stoppade det i den gula hinken
la på locket
och ställde mig på locket
och hoppade.
Varje natt hördes det
där nere i mig
hjärtslag för hjärtslag.
Jag trodde det skulle gå över.
Det gick aldrig över.
Stenen
Gråstenen, urbergets obrukbara strömbrytare, omfluten av sorlande röster. Min hand: ett moln över en böljande slätt där traktorer drar trålar av måsskrin efter sig.
Här välver sig de älskandes kroppar; in och ut ur tiden, för alltid på samma plats, för alltid på en annan – två syskon från varsitt liv. Och längre in väntar landsortskyrkorna, halmtaken och de gula vägskyltarna medan andetagen färdas längs horisonten på mjuka ballongdäck.
Och ingen i staden ser stenen och ingen utom min hand vet den – och sorlet drar bort och fönstren stängs men stenen blir kvar, ensam som jag själv.
Om kvällen glöder den svagt, som en röd lampa längs en linje där tågen stannar och stjärnhimlen blinkar igång som en reklamskylt för evigheten.
Grusvägen
Ute på kalhygget står frötallen kvar
med uppspärrad krona: din hand mot fönsterrutan
kvällen vi skildes åt.
Jag går längs grusvägen
medan sädesärlan hoppar framför mig
som en virrig markör.
Jag minns din trapp, ditt bord,
dina andetag och hur världarna öppnades
en efter en.
Jag minns hur något i djupet
ropade mitt namn
och att jag inte vågade svara.
Och här går jag nu
mellan tjälskottens gropar
medan kådan doftar
och myggor och minnen kapslas in
för att skickas genom årtusendena
till människor som vi,
längre fram dit vi inte kan följa.
Vart livet tar vägen
vet jag inte mer, bara att det fortsätter, strömmande
genom dagar och nätter
och att hallonriset, ängsullen
och de röda stenarna
berättar allt så mycket bättre
än jag själv.
Och jag själv
är bara en liten skugga, ett streck
som darrar framför
en större berättare som då och då
låter mig skriva några ord.
Och vart orden tar vägen vet jag inte
och vart vägen går vet jag inte;
bara att fiskgjusen
kretsar kring tallen
och att livet inte kan sparas
utan måste förbrukas i varje andetag
här under himlen
(Ur Björkarna, 2018)
*
Vi gick längs landsvägen pappa och jag
en mörk kväll
under stjärnhimlen.
Titta, sa pappa,
och pekade på en symaskinssöm
som tyst växte fram i gula korta stygn
där uppe i himlen.
Titta, dä ä Sputnik som ryssa sänt upp!
Och jag såg upp på himlen
och jag drog in andan
men inte för Sputniks skull
utan för att pappas hand
var väldig som världsrymden
och jag vilade i den.
[Birgitta Lundkvist]
Jag var lokalredaktör här i bygden
och bodde för mig själv
i utkanten av den stora byn
där livet pågick.
Mitt främsta verktyg
var lådkameran, en Rolleiflex
spegelreflex, Zeiss Tessar 75 mm 1:3,5,
till färgen svart.
Jag spände upp min kamera i en trädgren
vid småfåglarnas rede
och med fjärrutlösare
tog jag ett fotografi
när fågelmamman matade sin unge.
Man såg med blicken på mamman
och blicken på ungen
och det uppstod hos åskådaren
en känsla av högtidlighet
detta att fåglarna också kände kärlek.
Min bild åstadkom mycket löje i byn
och man kastade sten på mitt hus.
Man tålde inte att en vuxen karl
klättrade upp i ett träd
för att ta en bild av ett par småfåglar.
Jag kom aldrig riktigt igen efter detta.
Skulle jag ha gjort annorlunda?
Det vet jag inte.
Det enda jag vet är att varje
vår sätter sig sädesärlan på min gravsten
och blickar ner på min grav
med halvöppen mun.
[Sven Hansson]
(Ur På kyrkogården i södra Lappland, 2020)
Den goda dikten är som kärleken – man dras obevekligt med, som om en kraft starkare än liv och död härskar över upplevelsen. Men till skillnad från den goda kärleken är dikten inte alltid tålmodig och i sig själv god nog. Dikten kan kräva något av oss, vi måste helt enkelt vara lyhörda för vad poeten har på hjärtat. Läsningen kan tillföras ytterligare dimensioner om man vet mer om kontexten, ljus eller mörk, i vilken den skapats. Så är det med några av Börje Lindströms dikter i urvalet här ovan, vilka förtjänar ett förtydligande om diktsamlingarna där de ursprungligen publicerats.
Till exempel behöver man veta att poetens andra diktsamling, Nordvästpassagen (1983), är ett gestaltande av sir John Franklin och dennes ödesdigra sista expedition 1845, vilken kallats en av de stora tragedierna i upptäcktsresandets historia. Polarisen blir i dikterna så att säga lättare att smälta med denna vetskap. Lindströms två senaste samlingar, Björkarna (2018) och På kyrkogården i södra Lappland (2020), är inte bara en återkomst till poesin efter en lång frånvaro – nästan trettio år – utan också ett slags hemkomst. Lindström skriver i den förstnämnda boken om en ungdomskärlek som han aldrig höll fast vid, trots att han kände med sig att kvinnan var rätt livskamrat för honom.
I den sistnämnda samlingen återvänder han till sin barndomsby, aldrig namngiven, men i liv och berikad av många levandegjorda människoöden. Man förstår såväl av titeln som av andra geografiska namn, bland annat Bomsjön, vilken framskymtar på fotografiet ovan dikturvalet, att man är i södra Lappland.
*
Veckans poet må höra till svensk litteraturs mer anonyma författare, men knappast till de minst flitiga. Poesin presenteras lite mer utförligt i nästa avsnitt; här först några ord om annat skapande. Börje Lindström är också en framstående dramatiker med pjäser som tillhör Sveriges mest spelade, och vi talar framför allt om teater för barn och ungdomar.
Debuten med Sprit (1978) blev succéartad, pjäsen har satts upp såväl av institutionsteatrar som av fria grupper, och den är spelad utomlands. Efter denna pjäs, vilken kanske främst togs emot som ett diskussions- och debattinlägg, fick Börje Lindström beställningar på fler barnpjäser. Efter bland annat Smittan (1980) och Rasten (1985) följde också teaterstycken för en vuxenpublik, till exempel Kärlekens enskilda bank (1994), vilken sattes upp av Riksteatern.
Till författarskapet hör också – utöver några bilder-, barn- och ungdomsböcker – flera poesi- och prosaöversättningar, vilket sammantaget vittnar om lyrans många strängar.
Men på frågan om han ser sig själv som dramatiker, prosaförfattare eller poet svarar han så här osäkert i en intervju (Helena Håkansson, 1998):
Jag vet inte. Jag har ju skrivit en massa pjäser för barn och borde väl säga att jag först och främst är dramatiker, men riktigt så enkelt är det inte. Jag tror så här, att vissa idéer är diktidéer, andra är prosaidéer, några är novell- eller romanidéer och så hoppar man runt på nåt slags litterärt pariserhjul och det blir till slut omöjligt att säga vilken vagn som är ens favoritvagn.
*
För en poet som menar att dikt och drömmar ”kommer från samma ställe” bör det också framstå som självklart att det undermedvetna söker sitt värde i ett utvecklat, mer moget medvetande, i vilket liv och dikt hör ihop som ler och långhalm. Detta är märkbart främst i Börje Lindströms två senaste diktsamlingar, präglade av en vilja att försonas med livet, antingen som det blev eller som det kunnat bli.
I Björkarna (2018) är detta särskilt tydligt: ett vemod som inte tillåts vara destruktivt utan som tvärtom bejakas som en livskraft blir därmed till samlingens kärleksfulla ljus – hur paradoxalt det än låter. ”Livet sträckte ut sin hand mot mig / men jag tog den inte”, skaldar Lindström inte utan ledsamhet, inte utan sorg, men så som man kan läsa diktsamlingen har han försonats med de drömmar som aldrig förverkligades. Inte bara dikten dör om man lever fel – det kan ju också hela ens livshistoria göra.
Poeten och människan Börje Lindström ställer sig ovan allt mörker och finner tröst och kraft i den natur med grandoft, ängsull, fåglar, björkar, stjärnhimmel, hjortronmyrar och vattendrag som bjuder in människor i behov av läkedom: ”Som varje löv bär bilden av ett träd / bär varje människa / bilden av ett större jag”. Överjag eller inte, själsfurirer och inre demoner eller inte: man måste i vilket fall stå över och göra sig värdigare än sitt lidande.
På kyrkogården i södra Lappland (2020) utgör ett mäktigt epos som stiger upp ur kyrkogårdens gravar för att ge konkretion, själ och nerv åt över hundra döda människor. En erfarenhet förenar dem alla, enligt poeten, ”den ovissa färden genom livet”, och han ger dem livet åter genom att använda poesin som deras redskap.
Lindström arbetar i en gammal tradition. Redan antikens grekiska skalder lånade sin röst åt de döda. Hela verket är en stämningsmättad, kärleksfull och klargörande historielektion om en del av Sverige som knappast stått i händelsernas centrum under de senaste decennierna. Men glesbygdsproblematiken är likväl inte samlingens mest betydelsebärande ämne, utan detta utgörs av sådana existentiella frågor som människor brottas med var de än bor och lever.
*
I Börje Lindströms diktvärld är det mer nära till Tomas Tranströmer och Verner Aspenström än till Katarina Frostensson och Anna Hallberg – detta förenklade omdöme är inte uttryckt som något slags markering mot poesins kvinnor utan mot ett diktskapande, vilket förvisso kan vara radikalt och originellt, men vilket likväl, vill jag mena, inte lyfter tillräckligt bortom och ovan den egna själs- och erfarenhetsbearbetningen. Inte i en sådan betydelsemättad och meningsbärande kontext som man kan möta exempelvis hos just denne Börje Lindström.
Om den unge poeten med ambitioner och med en mer avantgardistisk agenda avfärdande hånler mot min tanke, bör denne likväl beakta vad den syn på poesin som Lindström står för betytt och betyder för lyrikintresset i vårt land. Det behöver inte nödvändigtvis handla enbart om Börje Lindströms diktsamlingar – dessa, flera av dem prisbelönta, har genomgående fått fin kritik och god läsarrespons – men kanske lika mycket om det arbete som poeten lagt ner som redaktör.
Jag avser i första hand för Lyrikvännens räkning under åren 1976 till 1982, då upplagan från att ha legat på 3 500 prenumeranter under startåret höjdes till 7 500 prenumeranter under sista året. Upplagan har varken förr eller senare varit så hög. Den förre detta redaktören Börje Lindström har i ett mejl till undertecknad smått uppgiven konstaterat:
– Det har inte varit roligt att se Lyrikvännen tappa sin publik.
Michael Economou
kultur@bulletin.nu
