Sedan mars i fjol mäter Kantar Sifo allmänhetens förtroende, oro och beteende under coronapandemin. I den första rapporten, som presenterades i maj 2020, tecknades en bild av ett relativt starkt stöd för den svenska strategin. Bland annat framkom att 63 procent ansåg att de svenska åtgärderna var ”väl avvägda mellan folkhälsa och ekonomi”. Enbart 15 procent ansåg att Sverige borde ha gjort mer, i likhet med våra nordiska grannar, för att skydda befolkningen från smittan. I toppen över det som oroade flest återfanns sådant som ökad arbetslöshet samt att företagen skulle få allvarliga ekonomiska problem. 

I en mätning som Novus genomförde i april det året svarade 64 procent att Sverige kommer att klara coronaviruset ”mycket bra” eller ”ganska bra”. Enbart 15 procent bedömde att det kommer att gå ”dåligt” eller ”mycket dåligt". 

Sedan den första mätningen i fjol har uppfattningarna i viss mån förändrats. När motsvarande Kantar Sifo presenterades i januari i år ansåg 45 procent, alltså en nedgång från 63 procent, att åtgärderna var väl avvägdamellan folkhälsa och ekonomi.

Ett drygt år har passerat sedan smittan tog sig in i Sverige. När de uppdaterade dödstalen presenterades under torsdagen uppgick det totala antalet avlidna till 12 798 personer sedan pandemins start. Tre av fyra av dem som dött i Norden är svenskar. Det är ohyggliga siffror som direkt sammanhänger med den strategi som den svenska regeringen, i samråd med Folkhälsomyndigheten, valde. Ändå är förtroendet för såväl politiker som myndigheter fortsatt relativt högt. Hur kan det komma sig?

Det har talats mycket om att den svenska strategin bygger på förtroende – förtroende till experter och myndigheter, liksom människor emellan. Den exceptionella svenska tilliten ersatte behovet av stränga åtgärder, sades det. Sanningshungrande, vetenskapsintresserade, rationelle Svensson behövde minsann inte behandlas som ett barn, likt de där andra nere på kontinenten som polisen tvingades ta i örat. Det var vad vi intalades – och intalade oss. 

Men sanningen är kanske av ett helt annat, mindre smickrande slag. Kanske vilar uppfattningen om att den svenska, internationellt sett avvikande linjen, är välavvägd på att åtgärderna inte kräver alltför stora uppoffringar av individen, även om det innebär att de svenska sjuk- och dödstalen är skrämmande höga. Kanske handlar den stundtals okritiska förtjusningen inför svenska vägvalet varken om tillit eller rationalitet, utan snarare om den svenska statsindividualismen och dess förhållande till välfärdsstaten. 

I den mycket läsvärda boken Är svensken människa? (Norstedts 2014), författad av historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh, skildras hur den svenska välfärdsstaten bygger på idén om individens frihet och frigörelse. Med statens hjälp ska individen nå oberoende (och i förlängningen kunna ägna sig åt projekt: självförverkligande). Men för att nå dit måste individen frigöras från sina medmänniskor, liksom från sitt ansvar för dem. Beroendet och ansvaret är nära sammanflätade storheter i sammanhanget, liksom upplevelsen av uppoffring för en medmänniska.

När människors skyddsnät – deras ansvar, uppoffringar och beroende – i betydande omfattning inte längre utgörs av banden till familj, grannar och civilsamhälle, blir de sociala trygghetssystemen, myndigheterna och staten garanten för tryggheten. I praktiken bytts ett beroende ut mot ett annat även om det till viss del går att hävda att friheten genom denna konstruktion kan öka.

En allvarlig konsekvens av detta, på pappret frihetsmaximerande förhållande, är framväxten av en allt mer omfattande, omhändertagande och i förlängningen passiviserande stat som när en ökad känsla av att allt är någon annans ansvar eller fel –nånannanismen.

Därtill påverkas vår relation till just uppoffringar då sådana ju ytterst sällan leder till ökat oberoende. I de länder där mycket striktare åtgärder för att hålla smittan på ett minimum vidtagits, vilket inte är detsamma som att hålla den på en nivå som sjukvården mäktar med, har de individuella uppoffringarna varit betydligt större. 

Och kanske närmar vi oss pudelns kärna; den statsindividualistiska välfärdsstaten har i decennier invaggat svensken i den falska föreställningen om att uppoffringar, företagna primärt för andra människors skull, kan rationaliseras bort. Att vi kan samexistera utan påfrestning. Att utgångspunkten kan vara vad andra kan göra för mig, inte jag för andra.