KRÖNIKA. När Bob Dylan för snart ett år sedan släppte sin första originallåt på åtta år lade han helt sonika ut den på Twitter. Då när covid-19 började gripa kring sig kom Murder most foul som en välkommen present. Men det var inte för sina trösterika kvaliteter som den mer än 17 minuter långa balladen intog första platsen på Billboardlistan. Snarare då som sorgesång över ett annat tillstånd som tog sin början den 22 november 1963 i Dallas, Texas, med mordet på John F. Kennedy:
Shot down like a dog in the broad daylight
Was a matter of timing and the timing was right
Våra egna konspirationsteorier kring Palmemordet är bara en västanfläkt jämfört med den konspirationsindustri som följt i spåren av Kennedymordet. Så vad har då Bob Dylan att tillföra, kan man undra?
Ballader om omvälvande händelser tillhör ju traditionen i amerikansk folkmusik. De var sin tids nyhetsmedium och Murder most foul är bara den senaste av Dylans bidrag till genren. För åtta år sedan var det Titanics undergång och mordet på John Lennon, och nu är det alltså fråga om Kennedymordet. Då ledde albumet Tempest tankarna till Shakespeares pjäs, och även nu är det hans brittiska bardkollega som får stå för låtnamnet Murder most foul. Det är nämligen vad vålnaden i ”Hamlet” säger till sin son om sin egen död. Men citatet är också titeln på en bok om Kennedymordet som utgavs 1967. En bortglömd klassiker av Stanley J. Marks som nu har aktualiserats genom Dylans låt.
När hans bok nu kommer ut på nytt är det egentligen fråga om två böcker; dels en omfångsrik introduktion av Rob Coutenau, och dels själva boken av Marks, som till största delen består av 971 kortfattade frågor och svar som i en tänkt rättegång. Marks håller sig till sådana fakta som fullständigt smular sönder Warrenkommissionens eländiga mörkläggning av den verkliga konspirationen. Det var inte bara så att CIA höll i trådarna. CIA var också först med att mynta ordet konspirationsteori för att misstänkliggöra jakten på sanningen!
Marks noggranna genomgång av vad som faktiskt hände får mig att tänka på Kari och Pertti Poutiainens lika omfattande som minutiösa kartläggning av det omedelbara tidsförloppet efter mordet på Olof Palme. Men vad som faktiskt hände är en sak, och vad Dylan gjort av saken är något annat. När han som ung, mindre än en månad efter Kennedymordet, tilldelades det prestigefyllda Tom Paine Award, gjorde han skandal genom att uttrycka sina sympatier för Lee Harvey Oswald. Då identifierade han sig med syndabocken och nu låter han det populärmusikaliska 60-talet bilda kör åt dramat. Jo, tankarna går onekligen till den grekiska tragedin.
Men tragedin i fråga är lika amerikansk som de mytomspunna namnen i den sångkatalog som Dylan låter följa på skotten i Dallas. Det är 60-talets American Songbook med undantag för en viss populärmusikalisk grupp från Liverpool:
Hush lil children, you’ll soon understand
The Beatles are comin’, they’re gonna hold your hand
Varför förbinder Dylan Kennedymordet med den amerikanska rock- och popmusikens guldålder? Som sagt är steget inte långt från den grekiska tragedin, och som alltid inbjuder Dylan till vidlyftiga tolkningar. Själv tänker jag närmast på en tolkning av den grekiska tragedin, som har inspirerat författare och konstnärer alltsedan den publicerades i avhandlingens form 1872. I Tragedins födelse frilägger Friedrich Nietzsche den gudomliga spänningen mellan Dionysos och Apollon. Medan den bildsköne Apollon representerar det vackra skenet får Dionysos stå för den råa sanningen om livet; en sanning så grym och våldsam att de lidande grekerna enligt Nietzsche behövde Apollons barmhärtiga slöja för att stå ut med detta. För Karl Marx, som var samtida med Nietzsche, var religionens opium den barmhärtiga slöja som hindrade folket att se sakernas rätta tillstånd. Drogerna såg annorlunda ut på 60-talet och det fanns konspirationsteorier om att CIA även låg bakom spridningen av LSD och andra hallucinatoriska droger; tune in, turn on and drop out.
Peace, Love and Understanding i all ära, men för den etablerade makten var Woodstockfestivalen att föredra framför en halv miljon politiska aktivister i Washington:
I’m going to Woodstock, it’s the Aquarian Age
Then I’ll go over to Altamont and sit near the stage
Man kunde tro att Summer of Love, marijuanadimmor, doin’ your own thing och massiv feel good-musik skulle stå för den festande Dionysos:
Put your head out the window, let the good times roll
There’s a party going on behind the grassy knoll
Men då glömmer man att guden med vinlöv i håret inte var att leka med. Altamont var ju konserten med The Rolling Stones som urartade till mord framför scenen, och det var ”the grassy knoll” vid Elm Street som gömde två av de fyra skyttarna bakom Kennedymordet. Det sägs också att Antikrist välsignade deras uppdrag:
The day that they killed him, someone said to me, ”Son,
The age of the anti-Christ has just only begun.”
Air Force One comin’ in through the gate
Johnson sworn in at two thirty-eight
Det är inte lite som har sagts om Kennedymordet. Redan Warrenrapporten byggde med sina 26 volymer till största delen på hörsägen. Vad är sant? Inte heller Murder most foul sitter inne med någon annan sanning än den konstnärliga. Marks ville ha sagt att USA förlorade sin själ den 22 november 1963, och tydligen vill Dylan ha sagt att den sanningen kom att dränkas i skvalmusik. Men i så fall är det fråga om högklassig skvalmusik spelad av en legendarisk radiodiscjockey vid namn Wolfman Jack:
What’s New Pussycat – what’d I say
I said the soul of a nation been torn away
It’s beginning to go down into a slow decay
And that it’s thirty-six hours past judgement day
Wolfman Jack, he’s speaking in tongues
He’s going on and on at the top of his lungs
Play me a song, Mr. Wolfman Jack
Play it for me in my long Cadillac
Play that ”Only The Good Die Young”
Take me to the place where Tom Dooley was hung
Play St. James Infirmary in the court of King James
If you want to remember, better write down the names
Skvalet blir en drog som får oss att glömma, och Mr. Wolfman Jack blir en player snar att tillfredställa vårt spelberoende:
Play Etta James too, play ”I’d Rather Go Blind”
Play it for the man with the telepathic mind
Play John Lee Hooker play ”Scratch My Back”
Play it for that strip club owner named Jack
Guitar Slim – Goin’ Down Slow
Play it for me and for Marilyn Monroe
Play ”Please, Don’t Let Me Be Misunderstood”
Play it for the First Lady, she ain’t feeling that good
Play Don Henley – play Glenn Frey
Take it to the Limit and let it go by
Det hallucinatoriska skvalet skall komma att dränka de verkliga omständigheterna kring Kennedymordet. Men vi får ändå se skymten av Lee Harvey Oswalds mördare Jack Ruby och andra så kallade players. När vi kommit halvvägs in i den långa låten börjar nästan alla versrader med play, och när vi kommit till slutet visar det sig att Dylan själv är en av alla dessa players:
Play, ”Love Me or Leave Me” by the great Bud Powell
Play, ”The Blood Stained Banner – play, ”Murder Most Foul”
Bob Dylan är en viktig spelare inom den amerikanska musikindustrin. Det visar inte minst miljardaffären, när Universal nyligen köpte rättigheterna till hans stora sångkatalog. I efterordet till sin bok hyllar Marks distriktåklagaren Jim Garrison i New Orleans som försökte väcka åtal mot en av konspirationens insider players. 1991 kom Oliver Stone med storfilmen JFK, som också hyllade Jim Garrison. Och nu lämnar även Bob Dylan sitt bidrag till konspirationsindustrin. Business as usual. Men det är stor konst. Inte tu tal om den saken.
TEXT: Ola Holmgren
Ola Holmgren (f. 1946) är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola. Han disputerade 1979 på en avhandling om Ivar Lo-Johanssons Måna är död. 2016 utkom Stickspår: Åtta skäl varför Bob Dylan borde tilldelas nobelpriset i litteratur (Carlssons). Det var för övrigt samma år som Bob Dylan fick sitt nobelpris.
kultur@bulletin.nu
