Jag är glad att Joakim Ruist i sin utredning om kraftigt utökat ekonomiskt utvandringsstöd kommer fram till att det inte fungerar. Det kommer på sin höjd att leda till att cirka 700 personer skulle nappa på erbjudandet. Här litar jag fullt och fast på Ruist, detta förslag är enbart fria fantasier från SD:s sida.

SD:s förslag är både orealistiskt, verklighetsfrånvänt och stötande. Då menar jag stötande för oss skattebetalare, invandrade såväl som infödda svenskar. Men minst lika stötande för målgruppen.

Självklart går det inte att med mutor från staten få folk från Syrien, Irak, Afghanistan och Somalia att flytta tillbaka hem igen, även om de erbjuds 350 000 kr per person. Det är en direkt förolämpning där man utgår från att samtliga inom målgruppen är totalt obegåvade, vilket de bevisligen inte är eftersom de ”valde Sverige”, som Fredrik Reinfeldt så vackert uttryckte det.

Här har de garanterad livstidsförsörjning, om det vill sig riktig illa, för hela familjen om låt oss säga sex personer, två vuxna och fyra barn. Varför skulle de välja att återvända till sitt stökiga, sargade och instabila hemland med, som i detta fall, 2 100 000 kr på fickan?

Visst, det är mycket pengar i hemlandet, men varför byta en bekväm och trygg tillvaro i exempelvis Rinkeby eller Hallunda, där livet i mångt och mycket levs på exakt samma sätt som hemmavid, mot kaos och otrygghet i det gamla hemlandet?

Här har man nära till den lokala moskén, där man erbjuds både fredagsbön, familjestöd, fördjupande utbildning i koranlära och rättrådigt muslimskt liv genom ett muslimskt studieförbund som årligen erhåller miljoner i skattebidrag.

Man lever i relativ trygghet i bostadsområdet tillsammans med sina släktingar, landsmän och vänner. Man klarar sig alldeles utmärkt en hel dag på sitt hemlands språk och behöver i princip inte ha någon kontakt alls med det omgivande svenska samhället, om man inte vill och så önskar. Mer än för att besöka socialtjänsten och Försäkringskassan för att säkra de månatliga generösa bidragsutbetalningarna samt vårdcentralen för förnyat läkarintyg om man livnär sig genom sjukskrivning.

Dessutom innehåller förslaget förvånansvärt naiva inslag. Som att de som erhållit permanenta uppehållstillstånd (PUT) behåller sina uppehållstillstånd under två år efter utflytt med återvändarbidraget. Återvänder man inom den tiden ska de utbetalade pengarna återkrävas.

Återkrävas? Här verkar man utgå från att om familjen i mitt exempel ovan har PUT, får bidragspengarna utbetalade, flyttar till hemlandet och inom två år återvänder till Sverige igen så har de de utbetalade 2,1 miljonerna kvar, orörda på bankkontot.

Eller också så räknar SD med att dessa tidigare icke integrerbara och totalt hopplösa individer, som nu återvänder, plötsligt ska börja arbeta flitigt för att betala av sin skuld till svenska staten. Eftersom de 2,1 miljonerna självfallet är puts väck, spårlöst borta och aldrig mer kommer att återses.

Det är ett mysterium för mig att våra politiker alltid börjar i fel ände när de ska försöka komma tillrätta med de så kallade integrationsproblemen. Hade man gjort rätt från början, för 50 år sedan, och aldrig öppnat upp samtliga våra ekonomiska trygghetssystem för alla som valt att flytta hit från Mellanöstern och Afrika, så hade vi inte haft några problem med integrationen. I alla fall inte arbetsmässigt.

Det säger sig självt att om man flyttar från ett otryggt och krigshärjat land i Mellanöstern eller Afrika till ett avlägset litet, lugnt, tryggt och välmenande land längst upp i högan nord, i ett okänt Europa, och där direkt erhåller samma levnadsstandard som den inhemska befolkningen så tappar många motivationen att göra så mycket mer med sina liv.

Långt ifrån alla stannar upp där, vilket man alltid måste påpeka i texter som denna. Men de som tyvärr, och förutsägbart, gör det är allt för många. Idag har vi cirka 700 000 utlandsfödda i Sverige som inte är självförsörjande. Antalet skiftar, beroende på vad man menar med ”självförsörjande”, ”i sysselsättning” eller ”arbetslös”. Olika utredningar kommer fram till olika resultat.

Men om vi håller oss till antalet 700 000 personer, vilket anges från Riksdagens Utredningstjänst, är detta naturligtvis 700 000 personer för mycket.

Orsakerna till att integrationen i Sverige inte fungerar är naturligtvis många, utbildningsmässiga, kulturella, volymmässiga. Men jag anser att grundproblemet ligger i den svenska bidragsmodellen. Folkhemstanken att utjämna alla eventuella ekonomiska skillnader med bidrag av olika slag var rätt tänkt från början, på 1940- till 1960-talen, då den faktiskt fungerade som det var tänkt.

Nu har utjämningssyftet, som så mycket annat, perverterats till rättighetslagar för alla, Visserligen med vissa krav men det är krav som idag är svåra att utkräva på grund av de extremt stora volymerna.

Numera ska allt ske med hjälp av bidrag. Människor flyttar hit från de mest avlägsna länder och erbjuds samtliga bidrag som finns för att klara sin livsföring. Nu ska även den önskade återvandringen ske med mycket generösa statliga bidrag som lockbete.

Jag förstår att tanken var god, men detta blev tyvärr ännu bara ett misslyckat förslag. Ett märkligt försök att spela filmen bakåt.