Jag läser i DN att 272 personer har ansökt om återvandringsbidrag i januari, sedan höjningen från 10 000 kronor till 350 000 per person, eller 500 000 kronor för ett par, 600 000 kronor maximalt för en barnfamilj.

Det är betydligt fler ansökningar än under hela fjolåret. DN vågar sig på en djärv gissning och tror att ökningen möjligtvis kan ha med de nya höga beloppen att göra.

Av de som ansökt har hittills 86 fått avslag, ingen har fått en enda krona, vilket gläder mig att höra. Återvandringsbidraget är den mest huvudlösa reform som någonsin sett dagens ljus inom migrationspolitiken. Samtliga avslag beror på att de sökande har skulder hos Kronofogden.

Regeringen kallar det ”frivilligt återvändarbidrag”, alltså att det är helt frivilligt att ansöka. Bidraget kommer dock med vissa villkor, till exempel att man packar ihop sina pinaler och återvänder hem, det hörs på namnet. Fast det är självfallet lika frivilligt att stanna kvar här, även efter att man fått 20 procent av pengarna utbetalade till sitt bankkonto.

För en förmodat återvändande barnfamilj innebär det att man kan få 120 000 kronor när man fortfarande befinner sig i Sverige, och om man efter ett år ännu inte har lämnat landet kommer krav från Kronofogden på återbetalning.

Här vill jag lite försynt påpeka att någon återbetalning kommer aldrig att ske. Pengarna är borta, puts väck, ses aldrig mer igen.

Vad värre är, återvändarnas uppehållstillstånd dras inte per automatik in om de faktiskt lämnar Sverige och resten av bidraget betalas ut. De är alltid varmt välkomna tillbaka. Och skulle vi, mot förmodan, ha varit elaka nog och dragit in uppehållstillstånden kan de alltid ansöka på nytt om asyl här.

Från regelverket: ”För den som på nytt bosätter sig i Sverige ska kravet på att betala tillbaka återvandringsbidraget som regel gälla oavsett hur lång tid det har gått sedan man fick bidraget och flyttade från Sverige.” Se mina kommentarer ovan om återkrav.

Återvändarbidraget åskådliggör på ett direkt plågsamt och övertydligt sätt Sveriges stora svaghet. Vi klarar inte av att utvisa människor som inte har här att göra, istället försöker vi muta dem att lämna landet med fantasihöga penningbelopp. Utan att ens ställa krav på att de ska lämna landet innan de får en första stor delutbetalning. Nej, några Sopranos kommer SD aldrig att bli.

Återvandringsbidraget är alltså SD:s skapelse, partiet som när stora förhoppningar om stor återvandring. Jag kan redan nu berätta att det inte kommer fungera. Ingen väljer att byta en bekväm, kravlös, arbetsbefriad och livslång försörjning i Sverige mot att återvända till ett oroligt, konflikthärjat och förött land i Mellanöstern eller Afrika. Inte så länge det är frivilligt.

Självklart kan SD inte ensamma införa tvångsåtgärder med resoluta och massiva utvisningsinsatser, även om de skulle vilja. Men detta, att avsätta 1,4 miljarder av våra skattepengar till att försöka muta oönskade och missanpassade människor att lämna landet är både stötande, idiotiskt och upprörande.