Detta är ett typfall från mitt jobb som socionom och konsult inom socialtjänsten, och jag bryter ingen som helst sekretess:

Den gravida Aisha och hennes make Ahmed bestämmer sig år 1995 för att med fyra barn flytta från Somalia till det fina avlägsna landet Sverige, långt upp i högan nord. Varför, kan man fråga sig. Svaret är givet och jag kan förklara varför.

Svenska politiker har fått för sig att Aisha och Ahmed utgör Sveriges hopp, de är landets framtid. De kommer att rädda våra pensioner, vården och hela vår välfärd. De kommer att bygga Sverige starkt, rikt och mäktigt igen.

Så vad händer? Jo, vad som händer är att familjen från dag ett på svensk mark sätts på en omfattande och heltäckande bidragsförsörjning.

Aisha, som är analfabet, föder snart sitt femte barn och får föräldrapenning, barnbidrag, flerbarnstillägg och bostadsbidrag. Ahmed, som inte är analfabet, har en bakgrund inom boskapsskötsel på den somaliska landsbygden och drar in pengar till familjen på annat sätt via bidrag.

Ahmed skrivs in på något som kallas Arbetsförmedlingen, och för denna prestation belönas han med en Etableringsersättning från staten i två år. Ersättningen ligger långt över socialbidragsnormen, som är satt efter vad en låginkomsttagare har att röra sig med. Familjen får det med andra ord ganska fett, utan att ha behövt lyfta ens ett lillfinger för sin egen försörjning.

Etableringsersättningen är tänkt att hålla både Ahmed och Aisha borta från socialtjänsten, så att de inte får fel signaler. Som om de skulle känna till skillnaden mellan Arbetsförmedlingen och socialtjänsten och vilka signaler respektive myndighet sänder ut.

Hur som helst, boskapsskötaren Ahmed förväntas på två år kunna lära sig perfekt svenska och bli redo för den svenska hightechbaserade arbetsmarknaden. Det går väl så där, kan jag säga.

Efter två år hamnar 95 procent av alla dessa etableringsärenden hos oss på socialtjänsten, där de sätts på kompletterande socialbidrag i åratal. I de allra flesta fallen tills de får garantipension livet ut och vi kan arkivera deras akter.

Efter två år på svensk mark har både Aisha och Ahmed lärt känna sitt Sverige på både bredden och djupet. Sverige består av en lägenhet i den trevliga somalibyn Rinkeby. Arbetsförmedlingen betalar ut pengar, Försäkringskassan och socialtjänsten betalar också ut pengar. Bara man säger till.

De har också hittat den skattefinansierade lokala moskén, där Ahmed vanligtvis spenderar sina dagar bland sina tillika daglediga bröder där de avhandlar koranens och profetens alla viktiga spörsmål. Fjärran från den barnrika familjen därhemma.

Tio år senare är scenariot ungefär likadant. Myndigheterna har försökt sätta igång Ahmed på olika jobb, med nedslående resultat. Aisha har satts på SFI, som hon inte klarat av eftersom hon är analfabet och knappt ens vet i vilket land hon befinner sig. Dessutom är hon gravid igen.

Äldste sonen blivit gängkriminell och skjutits ihjäl, hans yngre bror har valt samma bana och sitter för närvarande på ett SiS-hem i Värmland. Enligt vad man vet, han kanske har valt att rymma därifrån och är ute på ett mördaruppdrag i Köpenhamn eller nåt i detta nu.

Aisha pratar inte svenska, men ägnar sina dagar åt att genom demonstrationer utanför Riksdagshuset protestera mot den svenska staten som aldrig gett somalierna någon som helst hjälp och stöd. De svenska politikerna har svikit dem totalt.

Ahmed har vid det här laget tröttnat på hela skiten och dragit hem till Somalia igen, vilken ingen känner till, mer än vi inom socialtjänsten. Men det får vi inte upplysa de andra myndigheterna om, på grund av de strikta sekretessreglerna. Så de fortsätter betala ut sina eventuella bidrag även till Ahmed, som lönebidrag till en arbetsplats där han inte synts till på tre månader.

Så fungerar i väldigt många fall den lönsamma massinvandringen från Afrika och Mellanöstern. Det är så vi tryggar våra pensioner, vården och hela vår välfärd samt ger Sverige en blomstrande superekonomi.