Genom Rädda Barnens nya larmrapport, framtagen i samarbete med Hyresgästföreningen och Majblomman, halkade jag in på ett inslag på TV4. Där intervjuas rapportens författare Samir Abutaleb Rosenlundh och två unga rådgivare från orten, Jazin Hamsa och Idil Mohamud, Idil sedesamt iförd korrekt, mörk och heltäckande muslimsk klädsel.

Idil säger bland annat:

– Det är lite sorgligt att barnen känner detsamma, för de flesta av barnen som blivit frågade svarar samma. Att dom inte får gå på utflykter, att det ska behövas betalas för allt och att dom ska behöva känna ja, men jag måste betala för det här, jag måste betala för att gå på där och dom känner att dom saknar nåt, liksom socialt.

Vidare:

– Till exempel, en tjej som var på en klassutflykt, skolan ska inte kosta, men en matsäck måste dom ta med sej själv. Egentligen så borde mamman stå för det men den här tjejen hade delat med sig av sin mat till en annan flicka som är jämnårig, som inte hade med sig mat, inte ens vatten, så hon kände behovet att behöva dela med sig för att man inte blir mätt framför nån annan när man äter, det ska inte va så!

De båda programledarna blir märkbart berörda av denna skakande rapport från verklighetens och fattigdomens Sverige.

I Rädda Barnens rapport talas om att föräldrar har behövt låna pengar för att kunna betala det grundläggande de senaste sex månaderna. De har inte heller haft råd att äta sig mätta vid något eller flera tillfällen under samma tidsrymd.

Nästan varannan ensamstående förälder och var tredje sammanboende förälder med lägre inkomst har inte haft råd att köpa näringsriktig mat varje dag i veckan. Drygt varannan ensamstående förälder och mer än tre av tio sammanboende föräldrar har haft svårigheter att betala fritidsaktiviteter till barnen.

Låt oss ta lite fakta om barnfamiljers ekonomi. Väldigt många av barnfamiljerna i de utsatta områdena, och även annorstädes i sällsynta fall, har kompletterande socialbidrag till alla andra bidrag och en eventuell låg inkomst så att de kommer upp till normen för ekonomiskt bistånd. Vilket alltså är den minimisumma man anses behöva för att kunna leva ett acceptabelt och drägligt liv i Sverige, enligt en norm uträknad av Socialstyrelsen.

Alla folkbokförda i Sverige har enligt socialtjänstlagen rätt till ekonomiskt bistånd upp till en viss norm. Ligger man under norm och inte har ansökt om socialbidrag har man gått miste om en social och ekonomisk rättighet, förutsatt att inte andra faktorer gör att man inte är berättigad till bistånd.

Har man ansökt men fått avslag kan detta till exempel bero på att man inte har sökt arbete i tillräcklig utsträckning, inte deltagit på anvisad aktivitet som ska leda till arbete, man har vistats utomlands och därmed inte gjort vad man kan för att bli självförsörjande eller att man äger en realiserbar tillgång, vilket oftast brukar vara en bil som kan säljas och ge medel till försörjningen.

Riksnormen innehåller kostnader för livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning och telefon. Ovanpå det tillkommer kostnader för hyra, el, SL-kort om man ingår i aktivitet eller arbetar, försäkringar och eventuell fackföreningsavgift. Normen har för i år räknats upp med 8,7 procent, med hänsyn till inflation och kostnadsläge.

Normen är alltså konstruerad så att den ska motsvara vad en låginkomsttagare har att röra sig med och kan kosta på sig. Märk väl att en låginkomsttagares lön dock inte räknas upp enligt inflationen.

Exempelvis behöver en familj med två vuxna och tre barn, 7, 9 och 15 år gamla, enligt normen 19 540 kr per månad för sin allmänna livsföring. Med en hyra på 10 000 kr, el 500 kr, försäkringar 150 kr och fackavgift 200 kr samt två SL-kort för vuxna om vardera 1 020 kr ska familjen totalt ha netto 32 430 kr i månaden att röra sig med, enligt socialtjänstens normberäkningar.

Detta motsvarar en bruttoinkomst genom arbete om 47 000 kr i månaden med en skattesats om 30 procent, vilket ger ett netto om 32 900 kr.

Den som har inkomster enligt norm, alltså genom eget arbete eller olika barnrelaterade bidrag inklusive kompletterande socialbidrag, är alltså inte fattig. Ändå hävdas detta ständigt och jämt. Godhjärtade människor tror naturligtvis på budskapet från hjälporganisationerna och skänker pengar till människor som de tror lever i akut svält och svår nöd.

Här är ett förtydligande på plats. Socialtjänsten betalar ytterst sällan ut hela normbeloppet till klienterna som är berättigade till bistånd, som i det här fallet 32 430 kr. Det absolut vanligaste är en komplettering om runt 4 000 till 5 000 kronor i månaden för att komma upp till norm.

Socialtjänsten i de utsatta områdena har mängder av klienter som ligger ”på rull” med månatliga utbetalningar i denna storleksordning. Det gör att man som socialsekreterare inte ger dessa klienter någon större uppmärksamhet, de betraktas som ”nästan självförsörjande”.

Andra instanser som Arbetsförmedlingen arbetar praktiskt med att få dem i arbete genom sina otaliga program. Socialtjänsten lägger istället sin kraft på andra klienter som av olika anledningar står längre ifrån vad vi betraktar som självförsörjning.

Även detta tror jag kräver ett förtydligande. Vi socialsekreterare arbetar med en kommunal budget och försöker så fort det bara går få över klienterna till det statliga bidragssystemet. När detta är genomfört ses klienterna som helt eller delvis ”självförsörjande”, vilket de naturligtvis inte är. De blir bara fortsättningsvis försörjda genom statliga bidrag istället för kommunala. Men det är fortfarande skattepengar det hela handlar om.

Kommunernas utgifter för socialbidrag ligger runt stadiga cirka 11 miljarder per år. Det ska jämföras med Försäkringskassan, varifrån de flesta bidragen betalas ut. Här uppgifter från ”Utgiftsprognos för budgetåren 2024-2027” från Försäkringskassan i april 2024:

”De totala utgifterna för Försäkringskassans anslag exklusive förvaltningsmedel blev 225 miljarder kronor år 2023. Under 2024 beräknas utgifterna öka till 239 miljarder kronor, för att därefter försätta att öka till 258 miljarder kronor 2027.”

Det är hit bidragssamhället fört oss. När det gäller ungdomarna som Rädda Barnens unga rådgivare intervjuat har vi fått en hel generation unga, framför allt i våra utsatta områden, där en stor del lärt sig att att man i stort sett inte ska behöva ta ansvar för någonting själv.
Det mesta i livet är någon annans ansvar, framför allt när det gäller ekonomiska frågor.

”Jag ska behöva betala för det här och gå på den där!” som ett av Idils tillfrågade barn säger. Det är alltid någon annan som ska betala för det man själv anser att man behöver och vill göra.

Vad som kallas fattigdom, eller det nya populära ”barnfattigdom” eftersom det mera effektivt träffar människors hjärtan, kan istället vara en oförmåga att planera och hushålla eller helt enkelt vara försummelse. Flickan i Idils exempel från skolutflykten hade inte ens vatten med sig, trots att det fortfarande är gratis i kökskranen.

Det kanske var så att föräldrarna har fått meddelande om att matsäck skulle tas med men inte förstått budskapet på grund av språksvårigheter. Eller de kan helt enkelt ha glömt, vilket även händer den bäste ibland.

Men ”barnfattigdom” är det definitivt inte. I så fall är varje låginkomsttagare i Sverige idag att betrakta som fattig, vilket jag inte tror att någon skulle hålla med om.

Att det kan vara både svårt och knapert att leva på samma ekonomiska nivå som socialbidragsnormen är jag mycket väl medveten om. Men att våra generösa normer inom det yttersta ekonomiska skyddsnät som socialbidraget utgör, och som inte gör någon skillnad mellan en bidragstagare eller den som kämpar på i ett låglöneyrke, direkt skulle leda till ren fattigdom för mottagarna är rent nonsens.

I så fall är det fattigvård socialtjänsten ägnar sig åt och namnet på verksamheten kan direkt ändras från ”Socialtjänsten” till ”Den nya fattigvården”.