Från P1 Morgon idag: ”Svenska dömda brottslingar kan få avtjäna sina straff i Estland i framtiden – detta efter en överenskommelse om att Sverige får hyra 400 celler med plats för 600 intagna på fängelset Tartu i Estland.

Ett sätt att underlätta för Kriminalvårdens knökfulla fängelser menar förespråkarna, men det har har kommit en hel del kritik också. Hör Martin Holmgren, generaldirektör för Kriminalvården och Gabriella Lavecchia, förbundsordförande för fackförbundet SEKO.”

Lavecchia är ”orolig”, säger hon, och självklart är hon det. Hon är ju kvinna. Enligt egen utsago oroas hon över hur fångarna kommer att ha det där borta i Estland, hur de kommer att må.

Om de kommer att få god omsorg och omvårdnad, om de kommer att få tillräckligt stimulerande och fullvärdig sysselsättning. Kort sagt, om de kommer att må som små prinsar som de idag gör inom den svenska fångvården.

Det är speciellt två saker hon är bekymrad över som tydligt belyser allt som gått snett inom svensk kriminalpolitik och synen på brott och straff. Hon säger:

– Man får ju ändå komma ihåg att människor inte är här av fri vilja, dom är inlåsta, staten har låst in dom och det betyder ju faktiskt också att man har ett extra stort ansvar.

Bättre än så kan inte den kompletta idiotin inom kriminalvården sammanfattas.

Är det något som är frivilligt här i livet så är det att bli inlåst i fängelse. Samtliga dömda till fängelsestraff sitter där av egen fri vilja. De har medvetet valt brottets bana.

Brottslighet är inget man ”dras in i” på grund av ”fattigdom” eller andra faktorer som ”utanförskap” som alltid lyfts fram. Ingen enda individ blir kriminell på samma sätt som man kan drabbas av en influensa eller annan virussjukdom.

Man har gjort sitt val.

De enda som bär ansvar för detta är internerna själva, ingen annan. Men här vill Lavecchia lägga över hela det ansvaret på kriminalvården och i förlängningen det svenska samhället, alltså oss alla.

Vidare är hon orolig och störd över att vården inte kommer att bedrivas på svenska, och nu blir det ännu dummare:

– Och när det gäller språkfrågan så tänker jag så här att bara att kunna be om medicin, bara att kunna be om att få hjälp, läkarhjälp. Alltså, bara att kunna få prata sitt eget språk.

Jag är väldigt förvånad här, faktiskt, att man går ut och säger att det också ska vara estnisk personal, även om det också ska finnas svensk personal från kriminalvården på plats men det är ändå inte grunden, som jag förstår.

Ska man behöva be om tolk?

Jag häpnar, även om jag är luttrad. Här sitter alltså förbundsordföranden för fackförbundet SEKO, som representerar 5 500 kriminalvårdare, och tror att samtliga intagna på våra fängelser talar svenska.

När sanningen är att när det behövs tolk så är det på arabiska, somaliska, tigrinja och swahili.

Hit har vår humanitära feminiserade stormakt fört oss. Dummare än så här kan det förmodligen inte bli. Men man kan aldrig vara riktigt säker på den saken.