Sparf: En studie i antisocialt beteende

Jag har nu sett debatten på Riks mellan Richard Jomshof, SD, och Adel Sadat, partisekreterare i det muslimska partiet Vision.

Kort om Sadat: Hans föräldrar beslöt sig för att flytta från Afghanistan till Sverige 2001, Sadat var då 11 år gammal. Idag bor han i Malmö med fru och döttrar som samtliga bär hijab, han påbörjade läkarstudier men kom på bättre tankar och ska nu bli sjuksköterska istället.

Främst är Sadat partisekreterare i det muslimska partiet Vision, bildat av missnöjda avhoppare från det lika islamistiska partiet Nyans. De är som synes ena riktiga hejare på inbördes samarbete, muslimerna.

Debatten i Riks är en ren stilstudie i antisocialt dominansbeteende från Mellanöstern - samt lite svensk artig underkastelse.

Sadat gapar och går på i långa tirader om gamla muslimska profeter som verkade på 800-talet, vräker ut sig flera grova och hånfulla förolämpningar mot Jomshof, avbryter ständigt och kommer med lögner och förnekelser.

Den förskrämda Rikstjejen som är moderator försöker några gånger få stopp på honom men har naturligtvis inget att sätta emot. Han gormar ”Vänta, vänta! Jag måste få avsluta här!” och ”Jag tänker inte sitta och lyssna på det här utan att få yttra mig!”. Tjejstackaren blir helt överkörd, säger ett underdånigt ”Okej!” och han kan fortsätta domdera i fem minuter till.

Jomshof är genomgående lugn, saklig och korrekt och jag tolkar det som ren taktik från hans sida att han låter Sadat hållas och uppta det mesta av tiden. Vilket är klokt.

Sadat visar med all önskvärd tydlighet hur det muslimska antisociala dominansbeteendet från Mellanöstern yttrar sig och hur det krockar med våra svenska uppförandekoder. Här i en debatt, men den krocken uppstår naturligtvis överallt ute i samhället, dagligen och stundligen.

Efter att under 22 års tid haft mängder av dessa Mellanösternmän och deras kvinnor som klienter på socialtjänsten kan jag typen. Med den skillnaden att jag satt på makten, alltså bidragspengarna.

Vid alla tendenser till gapighet och aggression vid klientbesök, vilket var väldigt vanligt, avbröt jag besöket direkt, kallade på vakten i de fall vakt fanns, fick dem avhysta från byggnaden och skrev sedan avslag med motiveringen att utredning kan ej slutföras. Då fattade de.

Det enda som biter på dessa människor är att svara med ett lika hårt maktspråk tillbaka. Svensk vänlighet och välvilja ses som undfallenhet, ett tecken på svaghet och skapar i de flesta fall enbart förakt.

Sadat förklarar exempelvis med stolthet varför han inte tog Jomshofs utsträckta hand när de möttes i korridoren före debatten - hans förakt för Jomshof är så starkt att skaka hand med honom ligger långt under hans muslimska värdighet.

Sadat sätter alltså rätten att uppträda som aggressiv och kränkt muslim före att anpassa sig till något så grundläggande som svenska artighets- och umgängesregler.

När debatten avslutas skakar Jomshof och moderatortjejen hand men Sadat vill inte skaka hand med henne heller - i detta fall beroende på att hon är kvinna. Istället lägger han handen mot sitt hjärta, som renlärig muslim. Tjejen som är ung och oerfaren vill vara artig, därför underkastar hon sig och gör likadant.

Därmed fick Sadat sista ordet i debatten och avgick med en delseger. Den första i en lång rad framtida segrar, om vi inte sätter stopp för islamiseringen av Sverige nu, innan det är för sent!