Miljörörelsen har uträttat mycket bra och nödvändigt från 70-talet fram till 90-talet. Som att driva fram beslut om stopp för miljögifter och orenade utsläpp från industrier rakt ut i våra sjöar och vattendrag, för att bara nämna några exempel.

Därefter har miljörörelsens visioner breddats och handlar nu enbart om det globala klimatet. Miljö och klimat hänger naturligtvis ihop, men numera handlar alla insatser och åtgärder i första hand om det globala klimatet.

Avverkar exempelvis ett svenskt skogsbolag skog i Värmland på ett okänsligt sätt så påverkar det visserligen miljön. Men mest av allt påverkas det globala klimatet på ett alarmerande sätt, enligt rörelsen.

Visserligen står Sverige för enbart 0,1 procent, alltså en promille, av de samlade globala koldioxidutsläppen. Ändå är det i vanlig ordning Sverige som har det allra största ansvaret och än en gång heroiskt tar på sig ledartröjan.

Under de senaste åtta åren av Socialdemokratiskt styre fick Miljöpartiet, med fem procent av rösterna, i princip härja fritt. Med välkänt och förskräckande resultat, främst med tanke på ett allvarligt skadat energiförsörjningssystem med elbrist, skenande elpriser och stigande inflation som följd.

Jag är varken miljö- eller klimatexpert men jag är medborgare och jag ser och noterar vad som händer. Det senaste påhittet är att vi sedan första januari i år enligt en ny EU-lag är förbjudna att slänga uttjänta textilier i hushållssoporna. De ska istället tas till återvinningsanläggningen, som man förhoppningsvis har nära till, där de på något mystiskt sätt ska återvinnas.

SVT:s Aktuellt hade den 10 mars ett belysande reportage om detta. De placerade sändare i två trasiga plagg för att kunna se vad som hände med dem och resultatet är häpnadsväckande.

Plaggen lämnades in för återvinning i Malmö, därifrån transporterades de med lastbil 15 mil till Karlshamn vid Blekingekusten. Sedan följde en båtresa på 40 mil till Klaipeda i Litauen och kördes därifrån ytterligare 30 mil med lastbil till huvudstaden Vilnius.

Men inte nog med detta, det visar sig även att dessa två trasiga och nu vittberesta plagg slutligen bränts upp i Vilnius, i stället för att de hade bränts upp redan i Malmö. Här anar man vilka enorma miljö- och klimatvinster som denna hållbara hantering leder till.

Vi får veta att mer än hälften av Sveriges kommuner, som är 290 till antalet, hanterar medborgarnas kasserade lakan, kläder och övriga textilier på samma sätt. Från Skellefteå i norr till Malmö i söder körs de med lastbilar och båt till Vilnius i Litauen. Kiruna kommun avstår dock från denna hantering och bränner upp avfallet själva så att det blir till fjärrvärme i kommunen.

VD:n för Humana Litauen i Vilnius förklarar:

- Just nu finns det inget bra användningsområde för textilavfall, därför tycker jag att det är ganska onödigt att samla in det och skicka hit det.

En kvinnlig sakkunnig från Naturvårdsverket är inbjuden till Aktuelltstudion och förklarar tanken bakom det hela. Det finns en strikt ”Återvinningshierarki” att följa, vilket innebär att alla textilier i första hand ska ”Återbrukas”, därefter ”Återvinnas” och i sista hand ”Förbrännas”. Återbruk och förbränning förstår jag vad det är, med vad innebär återvinning? Jag har ingen aning om hur denna återvinning är tänkt att gå till rent tekniskt och ingen har heller kunnat förklara det.

Nu är det olyckligtvis så att varken sortering eller hantering fungerar enligt hierarkin, berättar den sakkunniga, men vi ska inte misströsta. ”Det är på gång!”, förklarar hon med ett lyckligt och närmast saligt leende.

Så bra då, tänker jag lättat. Det är på gång. Men tills systemet är på plats och fungerar kommer jag att fortsätta prångla ut det fåtal uttjänta textilier jag har under ett år i soppåsarna, väl dolda under kaffefilter, fönsterkuvert och använt hushållspapper för att undvika upptäckt av eventuella EU-kontrollanter.

Jag tröstar mig med att detta är mera klimatsmart än att ta bilen till återvinningsstationen på Årstafältet för att mina textilier därifrån ska tas ut på en äventyrlig resa med lastbil till kusten, över havet med båt till Lettland och därefter ännu en lastbilsresa ned till Vilnius.

Från plastpåseskatt, sugrör i papp och idiotiska fastsatta plastkorkar på dricksflaskorna till detta. Jag vågar inte ens tänka på vad EU-byråkraterna kommer med härnäst.