Jag citerar från Ekot:

”Föräldrar som vägrar följa socialtjänstens beslut i fall där barn riskerar hamna i kriminalitet ska få betala vite, har en utredning föreslagit. Flera kommuner har ställt sig positiva till förslaget och statsminister Ulf Kristersson har sagt att det är dags att tvinga föräldrar som inte tar sitt ansvar. Men andra remissinstanser är kritiska, bland annat Brottsförebyggande rådet [Brå], Socialstyrelsen och Barnrättsbyrån.”

Det främsta argumentet från Stina Holmberg, utredare på Brå, är att socialtjänstens insatser ska bygga på förtroende och tillit mellan barnen, barnens föräldrar och socialtjänsten.

Här kör Holmberg tanke- och idémässigt rätt ner i diket, även om hon till viss del har rätt. Den nuvarande socialtjänstlagen är från 1982 och när den skrevs kunde man fortfarande kosta på sig sådana idag helt orealistiska och verklighetsfrämmande idealistiska mål.

Redan 1997, när jag inledde min karriär som socionom, var dessa mål totalt förlegade eftersom majoriteten av socialtjänstens klienter redan då bestod av lågutbildade invandrare från huvudsakligen muslimska klansamhällen i Mellanöstern och Afrika.

Majoriteten av dessa klienter har aldrig haft en stat att lita till, de vet ännu mindre vad en svensk kommun är eller förstår dess syfte och verksamhet. De saknar utbildning, är ofta analfabeter och saknar alla förutsättningar att kunna anpassa sig till ett fungerande liv i ett demokratiskt, sekulärt, högmodernt och välutvecklat land som Sverige. Att en utredare på Brå inte känner till denna nya verklighet finner jag tämligen anmärkningsvärt.

Jag är absolut för ”hårdare tag” mot föräldrar som helt tappat kontrollen över sina barn, men vet samtidigt att bilden är oerhört komplex. Det är inte bara att, som Ulf Kristersson gör, påstå att föräldrarna till de barn och unga som väljer kriminalitet i våra utanförskapsområden ”inte tar sitt ansvar”.

Föräldrarna vet ofta knappt i vilket land de befinner sig och har ingen som helst kontakt med det omgivande samhället. Mödrarna föder barn efter barn med hjälp av frikostiga och generösa barnrelaterade bidrag och socialbidrag, vilket blir familjernas huvudsakliga inkomstkälla och födkrok.

Fäderna är arbetslösa, går på SFI år efter år utan resultat och tillbringar huvuddelen av sina dagar i den lokala moskén och tillsammans med landsmän på förortens caféer. Dessa föräldrar kan självfallet ingen svenska utan klarar alla kontakter med de penningutbetalande myndigheterna genom gratis tolk, år efter år. Barnen släpps från tidig ålder ut, vind för våg, till förortens centrum, dominerat av kriminella gäng, drogförsäljning, våld, skjutningar och mord.

Både politiker, utredare och remissinstanser måste börja inse vilken verklighet vi socialsekreterare verkar i idag. Det är en tuff värld full av hot och noll intresse för eller förståelse från klienternas sida av allt fagert tal om ”tillit och förtroende”. Får de inte sin vilja igenom ser de det som ett förolämpande övergrepp, en direkt kränkning, och de tar till de metoder de känner till; hot och våld.

Jag har själv under åren 1997-2014 varit på fem rättegångar på grund av dödshot mot mig och min familj. Samtliga framförda av män från kategorin jag beskriver ovan, och samtliga fälldes. 2014 lämnade jag kommunen och övergick till fri konsultverksamhet, jag blev därmed inte ett lika lättfångat byte som jag varit innan.

Så hårdare tag och tydligare krav, absolut ja. Men att lägga detta uppdrag på socialsekreterarna är helt fel väg att gå. I så fall får man förändra hela socialtjänstens verksamhet och socionomutbildningen får göras om till en del av polishögskolans program.

Man får ge alla socionomer som verkar inom socialtjänsten polismans befogenheter och utrusta dem med tjänstevapen. Om inte får vi se vilka som väljer socionomlinjen när de efter utbildningen förväntas agera i främsta ledet mot ungdomsbrottsligheten i våra värsta och mest våldsutsatta förorter. Helt utan skydd mer än det personliga larm till polisen som vi sedan cirka 20 år tillbaka måste bära med oss vid klientbesök.

De orealistiska mål för socialtjänstens arbete som nu framförs är enormt naiva och saknar varje kontakt med den verklighet vi socionomer faktiskt lever och verkar i.

Birgitta Sparf är utbildad socionom