Ansökan som syns i bilden är skriven av Ahmed, fingerat namn, och jag ska här berätta vad som väntar honom när han gått färdigt SFI och blivit godkänd.

Enligt lyriska politiker under flyktingkrisen 2015, men även tidigare, förväntades Ahmed lära sig perfekt svenska på två år för att därefter med liv och lust bege sig ut på den svenska arbetsmarknaden, rustad och redo att rädda våra pensioner och hela vår välfärd.

I Ahmeds fall tog det dock tre och ett halvt år, varav han fått statlig introduktionsersättning i två, därefter blir han socialtjänstens klient. Nu har han nått första etappmålet på sin väg in i det svenska samhället.

Att vara godkänd på SFI innebär i Ahmeds fall att han lärt sig några användbara fraser att ta till i mötet med mig, hans socialsekreterare. Ahmed kan nu framföra att han mår ”micket dålig”, är ”micket trött” eller i kritiska lägen när en arbetsmarknadsåtgärd hotar ”micket sjuk”.

Jag drar igång en veritabel myndighetscirkus runt Ahmed bestående av handläggare på Arbetsförmedlingen, arbetskonsulenter, praktikledare och anlitade arbetslivscoacher. Med dessa ska jag hålla kontakt och diskutera Ahmeds eventuella framsteg men mera troligt alla hans misslyckanden.

Eftersom Ahmed under resans gång lyckas ordna ett läkarintyg på att han är sjuk och därmed förhindrad att delta i anvisad arbetsmarknadsåtgärd ska även kontakt tas med sjukskrivande läkare, rehabkonsulenter och i förekommande fall psykologer och kuratorer.

En socialsekreterare som arbetar med ekonomiskt bistånd i ett utanförskapsområde i Storstockholm har vanligtvis cirka 80 ärenden att handlägga varje månad, varav 50 ärenden liknar Ahmeds.

Man har alltså runt 50 ärenden att arbeta med på liknande sätt, vilket ska ske under en arbetsdag som består av morgonmöte med diskussioner om svåra ärenden, telefontid, klientmöten, lunch, några timmars arbete, fika innan det blir dags för ett APT-möte eller annat internt möte.

Plus alla akuta saker som hela tiden dyker upp och måste lösas. Samt att man naturligtvis också måste hinna skriva journaler, svara på mail, snacka med kollegor, handlägga överklagningar med mera, med mera.

Vi socialsekreterare har även tätt samarbete med kollegor på andra enheter som Barn och ungdom, Missbruk och Socialpsykiatri med gemensamma möten både med och utan klient.

Det säger sig självt att denna verksamhet inte är särskilt effektiv. Unga nyutexaminerade socionomer kastas in i verksamheten och tror att de förväntas klara av denna helt orimliga arbetsbörda.

Utan stöttning och handledning blir de utbrända, sjukskrivna och en konsult kallas in för att täcka vakansen.

Våra politiker upprepar ständigt ”Vi måste bli bättre på integration!”. ”Vi” är alltså i Ahmeds fall en socialsekreterare och alla de aktörer jag räknat upp, plus många andra som inte ryms i den här texten.

Vad Ahmed själv förväntas göra för sin integration är dock mera oklart. Han kastas hit och dit, träffar massor av tjänstemän och andra i en byråkratisk process han många gånger inte förstår och inte heller känner speciellt stor lust att delta i.

Allt sker på ett språk han knappt behärskar och han har hela tiden sin ekonomi tryggad genom olika bidrag, i princip oavsett vad han själv gör.

Så min fråga kvarstår: Hur ska Ahmed integreras? Hur är det egentligen tänkt att gå till?

Birgitta Sparf