Låt oss anta att en ny gängkriminell regim tagit makten över Sverige, och att den beslutat att samtliga medborgare, eller åtminstone en medlem i varje familj, måste ingå i ett kriminellt gäng.

Regeringspartierna, som går under namnet Svartsjöpartierna efter den konferens de hade på Svartsjöanstalten, är dock bekymrade över att det går så trögt för det svenska folket att haka på. Det svenska folket består av både svenskar och assimilerade invandrare och för enkelhetens skull kallar jag här samtliga ”svenskar”.

Svartsjöpartierna har ett gäng framstående kriminologer i sin rådgivande stab som försöker finna ut orsakerna. Den första och största förklaringen de finner är socioekonomiska faktorer.

Svenskarna bor tillsammans i starkt segregerade områden, områden som kriminologerna kallar ”fattiga”. De präglas av hög utbildningsnivå, hög sysselsättningsgrad, laglydighet och en utbredd och påtaglig brist på gängkriminella attribut.

I ett försök att stötta dessa områden satsar Svartsjöpartierna miljoner och miljarder på att skänka Guccikepsar, Chanelväskor, allmänt bling-bling och svartlackade tyska värstingbilar med tonade rutor till de fattiga. Det förväntade resultatet, att svenskarna av detta ska lockas att själva bli gängkriminella, uteblir dock helt.

Samtidigt har man sedan många år ägnat sig åt något som kallas förebyggande arbete. Exempelvis låter man socialtjänsten omhänderta laglydiga svenskars barn och placerar dem i HKB-hem, Hem för kriminalitet och boende. Men inte heller detta hjälper. Stadiga 90 procent av barnen återfaller i skötsamhet, studier och arbete efter några års avslutad vård.

Återstår skolan, som möter samtliga barn i Sverige. Lärarna åläggs att, vid sidan om undervisningen, fånga upp de skötsamma och studiebenägna svenska eleverna, som på vissa skolor tillåts dominera helt. Tidiga insatser för att få in barnen på kriminalitetens bana är helt avgörande. Dock går barnen efter avslutad skoldag hem till sina skötsamma familjer och syskon i de lugna medelklassområdena och tycks vara omöjliga att påverka.

Även intensiv samverkan mellan skola, socialtjänst och Kriminalitetsverket visar sig vara lönlös. Det är som förgjort.

Till slut, efter närmare 20 års fruktlösa försök att påverka utvecklingen i rätt riktning, börjar vissa radikala kriminologer nu prata om det som hittills varit tabu att nämna – allt handlar om kultur.

Det är kulturen i hemmet, inom familjen, i bostadsområdet man bor i och bland vännerna som har starkast påverkan på barn – inte de få av dygnets timmar de spenderar i skolan. Är man född och uppvuxen i en välfungerande familj och från barnsben fått lära sig att man ska göra rätt för sig här i livet och inte ligga andra till last är man i allmänhet inte intresserad av den kriminella världen, som enbart framstår som främmande och starkt oattraktiv.

Eftersom laglydigheten tydligt börjar visa sig redan i 12-årsåldern börjar Svartsjöpartiernas ledare tala om sänkt straffbarhetsålder. Vilket möter starka protester, även bland Svartsjöpartiernas egna anhängare. ”Laglydiga svenska barn ska inte sitta i fängelse, de ska vara ute och leka gangster och polis!”, som ett av motargumenten låter.

Jag vill med detta försöka påvisa hur fullkomligt bakvänt Sverige hanterat den importerade och ständigt växande gängkriminaliteten i våra utanförskapsområden. Hur man konsekvent bortsett från alla kulturella skillnader och hoppats att allt med tiden ska lösa sig av sig självt.

De mångkulturella och helt gränslösa kriminella har enbart bemötts med mjukhet och demokratisk, naiv och missriktad välvilja, vilket enbart tolkas som monumental svaghet och kapitulation.

Det är inte hela förklaringen, men en stor och betydande del till varför vi idag lever i ett kaos som hotar tryggheten och säkerheten för oss alla.