Minns ni den strukturella diskrimineringen? Begreppet introducerades till Sverige av tidigare professorn i socialt arbete Masoud Kamali, som 2019 blev avskedad från sin tjänst vid Mittuniversitetet efter att (påstås det) ha mordhotat rektorn och i största allmänhet uppträtt hotfullt och aggressivt mot övriga anställda inom kollegiet.

År 2004 utsågs han av Mona Sahlin som särskild utredare av rasismen i Sverige, och resultatet blev en fullkomlig succé.

En helt ny lukrativ bransch öppnade sig som genom ett trollslag för invandrare efter att hans undersökningar publicerats. Eller för de ”rasifierade”, som de föredrog att kalla sig. Vad ordet betyder har jag aldrig förstått, men det fick en enorm genomslagskraft.

Samtliga medelmåttiga invandrade skribenter som kallade sig journalister och rasifierade blev i ett slag upphöjda till välbetalda krönikörer och ledarskribenter i våra största dagstidningar, där de gavs utrymme att berätta om alla outsägliga lidanden och orättvisor som det genomrasistiska svenska folket dagligen utsatte dem för.

Samtliga dörrar för dem var stängda, utom de till ledarredaktionerna på våra största tidningar, plus de till alla tv-studios inom statsmedierna.

Också dörrarna till en mängd myndigheter stod vidöppna för dem, som till exempel kommunerna, länsstyrelserna och SKR. Plus att de kunde skriva prisbelönta böcker om vilken fruktansvärd katastrof deras liv blivit efter att de valt att flytta hit från instabila, dysfunktionella och krigshärjade länder i Mellanöstern och Afrika.

Jag blev nyligen påmind om Barakat Ghebrehawariat, som av okänd anledning också valde att flytta hit från Etiopien. Otur för honom. Även han fick ett fullkomligt uruselt liv här i Sverige och har tvingats försöka hanka sig fram som entreprenör, skribent, mångfaldskonsult och överbetald föreläsare, med fokus på mångfald och antirasism.

Även Ghebrehawariat mötte tyvärr i Sverige ett öde värre än döden.