Jag kan härmed meddela att jag börjat prenumerera på den socialistiska nätpublikationen Flamman. Vilket säkert ger en och annan högerherre med kalaskula skrämselhicka bland mina följare.

Anledningen till detta är att jag vet allt om högern. Nu vill jag lära mig mer om vänstern, som jag alltför länge bara avfärdat som helt fel ute, utan att på djupet veta så mycket mer än så.

Ann Heberlein har som bekant bytt spår och gått över från högersidan till socialismen och blivit skribent på Flamman. Hon står dock partipolitiskt fri, fortfarande. Var hon kom ifrån från början vet jag inte, förmodligen startade hon från vänster, men det låter jag vara osagt.

Jag känner viss respekt för Heberlein eftersom hon tänker i flera komplicerade led och inte i likhet med så många andra förenklar komplexa frågor. Även jag tänker i flera led, utan att jag därmed för en sekund jämför mig själv med Heberlein.

Heberlein har nu bytt ideologisk ståndpunkt, något jag själv aldrig kommer att göra eftersom min antisocialism sitter så djupt och fast förankrad inom mig.

Men ska vi verkligen förakta de som byter sida inom politiken? Svaret är nej, eftersom vi då hamnar i en svår sits. Då skulle vi få svårt att hantera att exempelvis hälften av Socialdemokraternas väljare genom en händelse plötsligt inser att de haft fel och istället övergår till att rösta på Moderaterna eller Sverigedemokraterna.

Man ska självfallet kunna föra en diskussion om ideologiska spårbyten, för att låna en aktuell term, men rent och öppet förakt och fula personangrepp hör inte hemma i den politiska debatten. Vilket Heberlein tyvärr möts av i stor mängd på sin Facebooksida. Främst från självgoda herrar som de jag inledde denna text med.

En annan märklighet inom den allmänna politiska debatten, som stör mig mycket, är kravet på ursäkter. Detta krav bygger på åsikten att ”Jag/vi hade rätt hela tiden och det är fint att du nu insett det, men nu kräver jag/vi en offentlig ursäkt från dig!”.

Visst, vi hade rätt men kravet på ursäkter är enbart barnsligt, löjligt och helt ovärdigt. Om någon byter sida politiskt och ansluter sig till min så räcker det gott som bekräftelse, jag kräver inte att man dessutom krälar i stoftet och klär sig i säck och aska. Huvudsaken är att de förvillade nu äntligen hamnat rätt.

Denna text handlar inte primärt om Ann Heberlein, men ett misstag som hon och andra gör är att om de ideologiska spårbytena blir alltför många och kommer alltför tätt har man till slut bränt alla broar inom den politiska debatten.

Det hela slutar med att man står där, ensam och övergiven av alla på en politisk öde ö. Lite som Centerpartiet i den ödsliga mitten. Detta eftersom man bevisat att man aldrig går att lita på, att man helt enkelt inte vet var man står, alltför lätt byter åsikt och därmed egentligen inte är trovärdig i något enda sammanhang.