Massinvandringens konsekvenser var alltid högst förutsägbara, och har därför inte förvånat någon. Förutom de politiker och journalister som genomdrev den, förstås. Detta skriver Birgitta Sparf.
Om man låter runt 1,5 miljoner människor från oroliga dysfunktionella länder på andra sidan jordklotet flytta till ett litet sekulärt och demokratiskt land i norr med åtta miljoner invånare, styrt av till största delen naiva och välmenande politiker, är resultatet givet. Det blir kaos.
Lägg därtill att majoriteten av de inflyttade kommer från muslimska klansamhällen, till största delen byggda på våld och rigida religiösa samhällsregler, och politikerna öser mångmiljonbidrag över de inflyttade så att de kan bibehålla och förstärka sin kultur, diametralt motsatt vår, och du har bäddat för katastrof och i slutänden samhällskollaps.
I Sverige har denna destruktiva utveckling pågått i mer än 40 års tid och de negativa effekterna är förvånansvärt få, enligt mig. Detta beror förmodligen på att de inflyttade haft det relativt bra i de muslimska och etniska enklaver, så kallade ”utsatta områden”, som snabbt skapades och hela tiden växer i antal.
Detta eftersom de tillförsäkrats en ekonomisk levnadsstandard, ett allmänt välstånd som vida överstiger allt de kunnat föreställa sig, vare sig de arbetar och försörjer sig själva eller helt och hållet lever på landets arbetande befolkning.
Men verkligheten kommer så sakteliga ikapp även politisk propaganda och rena politiska lögner. Det blev varken berikande eller lönsamt, det var inte receptet på ekonomisk och kulturell framgång. Tvärtom.
Att detta skulle ske insåg en majoritet av befolkningen tidigt, men politikerna valde hårdnackat att inte lyssna på folkopinionen. De drevs av sina egna föreställningar om ett Utopia, ett helt nytt blomstrande mångkulturellt lyckorike som världen aldrig tidigare skådat.
Jag behöver inte räkna upp alla katastrofala effekter som denna ansvarslösa massinvandringspolitik fört med sig. Noterar bara att varje gång ett nytt samhällsproblem uppenbarar sig, som inte längre kan förnekas, så uppvisar våra etablerade medier samstämmig upprördhet. Trots att samma medier var de allra största tillskyndarna och försvararna av den bedrivna politiken och de har fått exakt vad de i praktiken bad om.
Det som tillkommit idag är situationen i skolorna, nu rörande elevassisterna, och jag tänker inte kommentera inslaget från P1 Morgon.
Det talar bra för sig själv och tjänar utmärkt som illustration av ett högst förväntat och föga förvånande resultat.
