
En tragisk brand i Rinkeby 2009 fick hela Sverige att sörja och engagera sig. Femton år senare väcker händelsen frågor om hur vårt samhälle har förändrats i synen på och hanteringen av liknande tragedier i utsatta områden, skriver Birgitta Sparf.
Minns ni Rinkebybranden 2009?
Jag gör det definitivt inte, trots att detta reportage från SVT Nyheter 25 juli ger intrycket att det var en av de största händelserna det året. Det var så stort att man nu ger en tillbakablick, femton år efteråt.
En somalisk mamma och sex barn dog alltså av giftig brandrök i en trappuppgång vid en lägenhetsbrand på Kuddbygränd i Rinkeby i juni 2009. Eftersom jag inte minns något av detta tog jag en runda på Google och fick fram följande:
• Räddningstjänsten gick direkt ut och försäkrade att ”Detta ska aldrig få hända igen!”. Och konstaterade att informationen till de boende om vad man ska göra vid en brand måste gå ut på fem nya MENA-språk.
• Händelsen engagerade och upprörde hela Sverige och nådde även tidningarnas ledarsidor.
• Tusentals hedrade offren, bland annat Mona Sahlin och Nyamko Sabuni, som enligt DN fanns bland ”de sörjande”. Så även andra representanter från bland annat regeringen, riksdagen, polisen och brandkåren. ”Jag är här för att visa solidaritet, säger Mona Sahlin till DN.”
• TV4:s Kalla Faktaredaktion, som redan då var ena hejare på att koka soppa på en spik, gjorde ett grävande reportage där de dels plågade den sörjande maken och fadern, som blev kvar med två söner, med frågor som ”Hur känns det?”, dels gav honom falsk information om att allt var Familjebostäders fel eftersom en röklucka inte fungerade och att två av barnen hade kunnat räddas om brandkåren gjort vad de skulle.
Vilket senare tillbakavisades av både Räddningstjänstens och Statens Haverikommissions utredningar.
• Trots Räddningstjänstens försäkringar om att detta aldrig skulle få hända igen så hände det igen, närmare bestämt på exakt samma gata, Kuddbygränd, i augusti 2021. Och de boendes ”trauman” från branden 2009 väcktes åter till liv, enligt Nyhetsbyrån Järva.
Allt detta väcker några frågor hos mig:
– När upphörde begravningar av somaliska offer för olyckor i Rinkeby som bränder eller för den delen dödsskjutningar och andra våldsdåd att betraktas som statsbegravningar?
Här följer Wikipedias definition av ordet:
”En statsbegravning är en begravning som sker med officiell och offentlig hedersbevisning på statens bekostnad; det är alltså en form av statlig begravning, ofta i samband med landssorg. De som föräras en sådan har ofta gjort någonting betydelsefullt för landet i fråga eller hade ett högt ämbete, exempelvis statschef, regeringschef eller en medlem av ett regerande kungahus.”
Hur kunde denna händelse uppröra hela Sverige? Varifrån kom engagemanget? Finns det kvar i samma höga utsträckning idag?
Branden var naturligtvis en mycket tragisk händelse. Men med tanke på att utvecklingen i Rinkeby och Sverige tagit en helt ny väg under de femton år som förflutit vågar jag påstå att detta är förklaringen till varför de som dör i olyckor eller kriminella uppgörelser, somalier och andra, inte längre hedras vid begravningen av representanter för regeringen och riksdagen, polisen och Räddningstjänsten.
De tiderna är sedan länge förbi. Och det förvånar mig att de ens har funnits.