Den gängse nidbilden av oss socialsekreterare är att vi är ett gäng förvirrade vänsterorienterade tanter, kommunister som fortfarande går omkring i FNL-jackor, palestinasjalar, näbbstövlar och solidariserar oss med våra klienter. Hos vissa är den bilden cementerad, trots att 1970-talet tog slut redan 1980.

Men de som mest framgångsrikt ständigt befäster och underblåser denna bild är kvinnorna i toppen på mitt tidigare fackförbund, Akademikerförbundet SSR. Jag skulle kunna skriva en hel avhandling om alla galenskaper de framfört genom åren sedan 1997, då jag gick med i förbundet.

Nu är de igång igen med ännu ett provocerande utspel. De kommer med så många felaktiga påståenden att jag inte vet var jag ska börja.

Det må vara okänt för dessa facktoppar, men massor av socialsekreterare som arbetar med socialbidrag, den del av socialtjänsten jag har 22 års erfarenhet ifrån, röstar antingen på M eller SD. Vilket jag tror är ett direkt resultat av att vi dagligen ser vart vänsterns orealistiska och direkt skadliga politik fört oss. På ett smärtsamt, direkt, brutalt sätt, ofta med direkta dödshot som inslag i det vardagliga arbetet.

Mellan åren 1997-2011 har jag varit på fem rättegångar rörande direkta dödshot mot mig och min familj, på grund av min tjänsteutövning. Samtliga fälldes, och samtliga gärningsmän kom från Mellanöstern och Afrika.

Nu när SSR-topparna Heike Erkers, förbundsordförande och
Ursula Berge, samhällspolitisk chef, utpekar M-regeringen som direkt ansvarig för masskjutningen i Örebro och samhällsutvecklingen har de definitivt passerat en gräns. De skriver till exempel om grogrunden för ”hat mot invandrare”:

”Grogrunden skapas av formuleringar om att problemen i samhället beror på en speciell grupp. Tidöavtalet som ligger till grund för regeringens mandat är översållat med formuleringar om att kriminaliteten i samhället är starkt sammankopplad med utpekandet av en speciell grupp – invandrare.”

I dessa två fackpampars värld är alltså att säga sanningen lika med att peka ut en utsatt, och förmodar jag, i deras ögon helt oskyldig grupp. De får gärna bevisa motsatsen, att kriminaliteten i samhället INTE är starkt sammankopplad med en speciell grupp, nämligen just invandrare. De fortsätter:

”I flera år har regeringen drivit en politik som i ord och handling har pekat ut personer med utländsk bakgrund som problemet. Det har skett genom förslag som visitationszoner, anmälningsplikt, vistelseförbud, inre gränskontroll, utvisning på grund av ’bristande levnadssätt’, att vissa människors medborgarskap ska kunna tas bort och mycket mer.

Sådana förslag har effekt. Inte bara direkt i att människor i vårt land behandlas olika, utan också i form av att det göder ett vi-och-dem-samhälle.”

Väldigt många inom Barn- och ungdom, som vi inom socialbidrag har ett tätt samarbete med, önskar just hårdare tag liksom vi på ekonomiskt bistånd. Men kanske inte som det formulerats nu, genom att socialtjänsten och inte polisen ska stå i främsta ledet för denna maktutövning. Vi socialsekreterare är varken beväpnade eller har andra polisiära befogenheter.

De avslutar sin drapa med:

”I Akademikerförbundet SSR har vi sedan 2014 drivit ett arbete för ett ’öppet Sverige’. Det syftar till att motverka en retorik och praktik som splittrar samhället och kränker människovärdet.

Det görs genom att värna asylrätten, föreslå mer förebyggande insatser och bättre integration och etablering på arbetsmarknaden. Konkreta förslag för att uppnå en starkare socialpolitik genom bättre stöd från elevhälsan och socialtjänsten och starkare insatser för att komma i rätt jobb snabbare genom en kraftfullare arbetsmarknadspolitik, snabbspår, kompletterande utbildning, mentorskapsprogram och mycket mer”.

Här visar de att de helt saknar kontakt med verkligheten. Varken den som gäller för de gängkriminella ”barnen” eller för oss socialsekreterare som arbetar nere på golvet i verksamheten. Det är exakt dessa arbetssätt som socialtjänsten prioriterat, åtminstone sedan 1997 när jag inledde min karriär inom yrket. Med välkänt och förskräckande resultat.

Dessa höga fackliga representanters okunnighet och bristande verklighetskontakt är inte bara provocerande utan faktiskt rent häpnadsväckande!

Birgitta Sparf är socionom och har lång erfarenhet av att jobba som socialsekreterare.