Många högt uppsatta svenskar verkar oroa sig något så förskräckligt för ”Sverigebilden”. Det finns faktiskt en hel myndighet som kämpar för att upprätthålla den. Men kanske är entusiasmen för Sverigebilden mest ett sätt att undvika att konfrontera Sverigeverkligheten? Detta undrar Birgitta Sparf.
Från Svenska institutets hemsida får vi veta följande:
”Svenska institutet (SI) är en myndighet med uppdrag att skapa intresse och förtroende för Sverige utomlands. Vi arbetar med Sverigefrämjande, samarbete i Östersjöregionen och global utveckling.”
Myndighetens budget är i dessa sammanhang tämligen blygsam:
”SI disponerar cirka 560 miljoner kronor av statens medel inom fyra utgiftsområden: internationell samverkan, internationellt bistånd, utbildnings- och universitetsforskning samt näringsliv. Av SI:s totala finansiering avser cirka 311 miljoner kronor finansiering via utgiftsområde för internationellt bistånd för bland annat stipendier, ledarskapsprogram och projektbidrag.”
För gemene man är nog myndigheten mest känd för att den under 2019 på sin hemsida gick ut med global information på ett flertal språk om att familjer med många barn får höga bidrag i Sverige och att asylsökande som fått avslag kan få gratis sjuk- och tandvård. Vilket säkerligen kan ha stärkt förtroendet utomlands, främst i MENA-länderna bland de som hade funderingar på att flytta till Europa och till äventyrs inte redan kände till detta.
Sedan dess har jag inte hört talas om myndigheten förrän idag då Sofia Bard, chef vid enheten för Sverigebilden på SI, uttalar sig om en ny film om socialtjänsten som det arabiska TV-bolaget Al-Jazira publicerat i dagarna.
I Al-Jaziras nya dokumentär anklagas Sveriges socialtjänst återigen för att kidnappa barn, liksom i den tidigare desinformationskampanjen för några år sedan. Detta ökade det muslimska terrorhotet mot Sverige ökade från en trea till en fyra på en skala av fem. Och där ligger riskbedömningen ännu kvar. Än så länge – innan den höjs till en femma.
Jag slås av att det kan finnas något så bisarrt som en statlig myndighet med uppgift att stärka förtroendet för Sverige ute i världen. Det förefaller helt onödigt, med tanke på att samtliga av dagens politiker när en uppfattning om att Sverige är ett rättesnöre, en absolut förebild för resten av världen och har så varit ända sedan våra framgångsrika år fram till mitten av 1970-talet.
Visserligen bildades Svenska institutet redan 1945, i efterdyningarna av andra världskriget, och då hade myndigheten säkerligen sitt fulla existensberättigande. Men att den än idag lever och frodas ser jag enbart som ett exempel på det svenska myndighetskomplexets ostoppbara och helt omotiverade tillväxt.
Sofia Bard är alltså chef för Enheten för Sverigebilden. Detta kanske, i viss mån, kan förklara varför vi sedan 2015 och framåt fått leva med ett så märkligt begrepp som ”Sverigebilden”. Jag, som svensk, lever inte i en bild av Sverige, utan i en krass verklighet. Liksom alla andra, invandrade såväl som infödda.
Nu får vi, hur som helst, veta av Sofia Bard att Sverigebilden har förbättrats något men inte helt återhämtat sig. Och nu riskerar den, återigen, att försämras genom Al Jazeeras nya missvisande dokumentär om socialtjänsten.
Vad Sofia Bard inte känner till är att verkligheten i Sverige inte är enbart en ”bild”. Hon själv och alla hennes medarbetare på myndigheten må leva i den villfarelsen, men alla vi andra som lever i den verkliga verkligheten, mitt i ”Sverigebilden”, har en helt annan och mer verklighetsnära uppfattning.
