Facebook noscript imageSparf: Om att vara god och att vara självgod
Opinion
Sparf: Om att vara god och att vara självgod
Bengt Westerberg är väldigt nöjd med sig själv. Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT
Bengt Westerberg är väldigt nöjd med sig själv. Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT

Det är lätt att vara generös med andras pengar. Man får kanske inte betalt för det, men känslan av att vara god räcker långt. De faktiska konsekvenserna av politiken ute i samhället är en världslig sak. Men det är skillnad på det som är gott och det som känns gott.

Vissa tidigare politiker är både goda och självgoda. Bengt Westerberg, partiledare för Folkpartiet 1983–1995, riksdagsledamot 1984–1994, och socialminister i den borgerliga regeringen Carl Bildt 1991–1994, tar nog priset i denna kategori.

I några kretsar är han kanske mest känd för att ha lämnat SVT:s valsstudiosoffa efter att valresultatet 1991 blivit klart och de två företrädarna för Ny demokrati, Ian Wachmeister och Bert Karlsson, anlände till studion.

Men hans politiska gärning är mycket större än så. Han har åstadkommit så mycket gott för människor att han inte ens drar sig för att i en minnestext i DN över en kär gammal vän mest framhålla sig själv och sin egen förträfflighet.

Minnesorden handlar om den avlidne vännen Adolf Ratzka, född 1944, som trots svår polioskada genomförde universitetsstudier i Tyskland och sedermera flyttade till Sverige och här fick en strålande akademisk karriär. I Tyskland hade Ratzka fått stipendier som han själv fick bestämma över, vilket gjorde att han kunde betala för den praktiska hjälp han behövde.

När Ratzka flyttade till Sverige 1973 blev situationen en annan, och han blev beroende av socialtjänsten. Här startade han därför en rörelse med ett budskap, riktat mot politiker, att de borde bekosta personlig assistans för funktionshindrade. Och Bengt Westerberg var hörsam. Från Westerbergs rörande minnesord om sin vän:

”Redan innan det kom i gång träffade jag Adolf, som berättade om deras idéer. De låg helt i linje med Folkpartiets strävan efter att även personer med svåra funktionsnedsättningar ska kunna leva som andra. Jag gav i riksdagen uttryck för förhoppningen att personlig assistans skulle kunna bli en viktig insats i svensk funktionshinderpolitik. Och så blev det våren 1993 då jag, nu som socialminister, kunde presentera reformen som ett inslag i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS.”

När staten är alla goda gåvors givare till alla, utan nämnvärd kontroll, uppstår snabbt vad som kallas ”fusk” eller ”felaktiga utbetalningar”. Vad det egentligen handlar om är ekonomisk brottslighet riktad mot våra trygghetssystem, men detta är i Sverige alltför brutalt att uttala i klartext.

Ekonomistyrningsverket konstaterar i sin rapport ”Omfattningen av felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen” att beloppen från välfärdssystemen 2021 uppgick till 13,0–16,3 miljarder kronor. Mera preciserat från rapporten:

”Av myndigheternas studier framgår att de fyra enskilda ersättningarna med störst andel felaktiga utbetalningar är bostadsbidrag (16–20 %), lönebidrag (8–16 %), tillfällig föräldrapenning (13–15 %) och nystartsjobb (7–15 %). Den genomsnittliga felandelen för samtliga empiriskt studerade ersättningar är 2,0 procent. [...] De ersättningar som resulterar i störst felaktiga utbetalningar i kronor räknat är: assistansersättning (1,1–2,9 mdkr), sjukpenning (1,7–2,6 mdkr), lönebidrag (0,9–1,8 mdkr) och tillfällig föräldrapenning (1,3–1,5 mdkr).”

Totalt väntas assistansersättningen kosta staten 26 miljarder under 2024, för att sedan öka till nästan 29 miljarder år 2026. I fjol var det cirka 24,5 miljarder, enligt sajten ”Hejaolika”.

Vad Westerberg såg till var alltså att vi fick ännu en okontrollerad miljardrullning av våra skattepengar. En snabb googling visar att många som borde beviljats assistansersättning på senare tid nekats. Samtidigt har bedragare, enskilt eller i bolagsform, orättmätigt kunnat tillskansa sig nära tre miljarder av dessa medel, om man går på den högsta uppskattningen.

Även de utbetalande myndigheterna själva vet alltså inte riktigt hur många miljarder det rör sig om. Att det samlade felaktiga utflödet från våra trygghetssystem årligen ligger runt 15 miljarder har våra politiker varit medvetna om i minst 10 år, utan att göra något åt saken. Det är som om de anser att vi har råd med ett sådant svinn.

Bengt Westerberg kan bekvämt luta sig tillbaka och känna sig nöjd. Han var godheten själv, under hela sin politiska gärning, och han är långt ifrån ensam. Det finns många av hans sort som kan förenas och prata gamla goda politiska minnen.

Birgitta Sparf

Socionom, företagare och opinionsbildare.