Vi som växte upp i Sverige på 50- och 60-talet, i viss mån även på 70-talet, har en unik livserfarenhet med oss; vi fick förmånen att få leva i det lugna, fina och homogena Sverige som nu är borta för alltid. Vi vet hur det var, och hur det fortfarande kunde ha varit.

År 1975 fattades enhälligt riksdagsbeslut om att Sverige skulle bli mångkulturellt. Jag var då 21 år gammal och förstod lika lite som de ansvariga politiker som fattade detta ödesdigra beslut vilken katastrof det skulle komma att innebära för landet.

Socialdemokraterna ansåg att den svenska socialdemokratiska mönsterstaten var färdigbyggd, vilket jag helhjärtat håller med om. Sverige var verkligen ett bra land att leva i på den tiden. Hade allt bara stoppat där hade vi idag, med vissa justeringar, fortfarande varit ett av världens bästa, rikaste och tryggaste länder att leva i.

Men regeringen Palme nöjde sig inte med att reformarbetet här i Sverige var framgångsrikt genomfört och avslutat, man hade betydligt högre ambitioner än så. Därför inleddes arbetet att genom Sida och goda internationella kontakter förvandla hela världen till en ny socialdemokratisk mönsterstat.

Samtidigt upphörde av konjunkturskäl arbetskraftsinvandringen från Sydeuropa och ersattes av så kallad asylinvandring från främst Mellanöstern och Nordafrika. Med välkänt och förskräckande resultat.

Vi vet alla vilka samhällsproblem massinvandringen från fjärran inkompatibla kulturer de senaste 40-50 åren fört med sig. Effekterna är kännbara inom samtliga samhällssektorer; vi har fått ett splittrat land utan den tillit och självklara sammanhållning vi tidigare hade.

Enligt våra styrande politiker, fram till i förrgår, skulle Sverige genom denna rekordsnabba demografiska förändring bli ett bättre, smartare, rikare och ännu mer framgångsrikt land, men resultatet blev enbart dramatiska försämringar över hela linjen.

Många av oss som levt hela våra vuxna liv mitt i denna snabba och extrema samhällsomvandling känner stor sorg, vrede och förtvivlan, blandat med stunder av kamplust och en önskan om revansch. Men detta gäller inte bara oss.

Redan från 90-talet höjdes allt fler kritiska röster mot volymerna eftersom folk började märka av integrationsproblemen. Folkopinionen blev sedan dess stadigt allt mer negativ, vilket våra styrande politiker totalt negligerade fram till den så kallade flyktingkrisen 2015.

Det är inte bara vi 50-talister som blivit drabbade, det gäller även våra efterföljande generationer. Alla som bor och lever i Sverige, inflyttade såväl som infödda, och som hela tiden velat bevara Sverige svenskt, tillhör de som blivit totalt överkörda av en maktgalen politikerelit, förblindad av sin egen missriktade godhet.

Många skyller med viss rätt utvecklingen på sossarna, men jag anser att de mest skyldiga är de liberala partierna med moderaterna och regeringen Reinfeldt i spetsen. Men mer om detta i en annan text.

Jag blev påmind om att vi lever i en förlorad värld när jag hörde tre unga talare på ett event igår, och de ingav mig också stort hopp om framtiden eftersom samtliga uttalade stor medvetenhet om detta, parat med en stark vilja att försöka återställa ordningen, så gott det nu går.