I ett reportage i Godmorgon Världen på P1 om själavård på våra häkten får vi veta allt som är värt att veta om denna dolda verksamhet:

”Prästen Lena Bernell och imamen Nasir Ahmad Arif arbetar med andlig vård på säkerhetshäktet i Sollentuna. Där möter de vuxna och barn som misstänks för grova brott. Trots de religiösa skillnaderna delar de andliga själasörjarna på häktet en svår uppgift – att ge hopp i en oviss och mörk situation.

”-Att jobba på häktet är svårt, vackert och nödvändigt”, säger prästen i Svenska kyrkan Lena Bernell.

Reporter Åsa Furuhagen lotsar oss genom verksamheten med sin allra vänaste sagoberättarröst.

Bernell förklarar: ”Det är nödvändigt att det finns mänsklig kontakt på en omänsklig plats”.

Här likväl som inom polisen handlar verksamheten tydligen främst om att ”skapa tillit och bygga förtroende”, inte reagera på brott. ”Man blir sedd som en människa och oavsett vad man har gjort så blir man bemött med respekt och värdighet”, säger Bernell.

”Men skulden då?” dristar sig Furuhagen till att fråga.

”Vi möter inte monster utan människor. Man kan ha gjort monstruösa saker, begått väldigt onda handlingar men det betyder inte att man är ett monster”, svarar Bernell.

På säkerhetshäktet i Sollentuna jobbar inte mindre än sju själavårdare. Huruvida imamerna är i majoritet framgår inte. Väntelistan till samtliga är lång så de tycks vara populära.

Att jobba på detta sätt med häktade barn har sina speciella utmaningar. Bland annat gäller det att samarbeta tätt med annan personal på häktet, men nu blir det en förändring för psykologerna. De kommer att förflyttas till anstalterna för att på grund av ett ökande behov koncentrera sig på neuropsykiatriska utredningar. Vilket kommer att försvåra både imamers och prästers häktesarbete.

Även frihetsberövade har rätt att utöva sin religion. Som att be, till exempel. Prästerna delar ut korset, sinnesrobönen och frälsarkransen; ett armband med olikfärgade pärlor. Den svarta pärlan handlar om döden och det är framför allt den många känner igen sig i, enligt Bernell.

Imamen Ahmad Arif tar hand om de muslimska bönetiderna och kriminalvården har tagit fram en hijab och en bönematta. Hijab benämns här felaktigt med det vanligt förekommande och något vilseledande ordet ”slöja”.

Både hijaber och bönemattor är specialtillverkade av fångar på våra anstalter för att kunna delas ut i kriminalvårdens verksamheter runt om i landet. Detta på grund av säkerhetsaspekter – de intagna ska inte kunna skada varken sig själva eller andra med de muslimska attiraljerna.

Reportaget handlar ytterst om våra skattepengar i arbete.

Samhället måste ta väl hand om sina minsta små och utsatta som genom olyckliga omständigheter råkat hamna på en så ”omänsklig plats” som ett häkte. Det gäller att se till så att de mår så bra som möjligt under vistelsen. De är människor, inga monster, och de har gjort sig förtjänta av en omfattande skattefinansierad medmänsklighet, kärlek och omsorg.

Om det står en hel skvader av själavårdare redo att förmedla samma tro, hopp och kärlek till brottsoffren är jag osäker på. Jag misstänker att de får försöka klara sig själva, så gott det går, och själva uppsöka moskén eller kyrkan vid eventuella behov.

Svenskt straffväsende spårade ur redan på 1960-talet då strafftänkandet ersattes med en inriktning mot vård och omsorg. Ledstjärnan blev brottslingarnas välmående snarare än kännbara repressalier på oacceptabla handlingar.

Den vägen är svenskt rättsväsende fortfarande inne på, även om den enligt mig leder helt fel.