Socialsekreterarna befinner sig på mångkulturens frontlinje, och har fått hantera politikernas snällhetsivrande migrationsmisslyckande. Birgitta Sparf rapporterar från verkligheten.
Vi är många som är bland de första att möta mångkulturen i form av nyanlända invandrare, så kallade ”flyktingar”.
Detta inkluderar allmänheten som bor i de områden där mångkulturen placeras eller väljer att bosätta sig. Exempelvis boenden i vad som nu är utanförskapsområden, samt platser där flyktingförläggningar förläggs, och de som bor ute i kommunerna som genom en tvingande anvisningslag är skyldiga att ta emot och ordna bostäder åt nyanlända enligt ett av länsstyrelserna uträknat antal i respektive kommun, baserat på Migrationsverket siffror.
Vi har även de offentliganställda inom bland annat sjuk- och tandvård, skola, barnomsorg, arbetsförmedling, försäkringskassa, polis och socialtjänst som samtliga står i frontlinjen.
De nyanländas antal har sedan rekordåret 2015 – då 162 000 nyanlända skulle kommunplaceras – successivt minskat. Förra året var det endast 3 459 personer som skulle erbjudas bostad efter att de beviljats skyddsstatus och asyl.
När det gäller de nyanländas försörjning är det till socialtjänsten de kommer allra först. Riksnormen för socialbidrag är konstruerad så att beloppen ska motsvara vad en svensk låginkomsttagare har att röra sig med per månad. Invandrare har rätt till socialbidrag enligt norm, och alla andra barnrelaterade bidrag, från dag ett efter beviljat uppehållstillstånd. Detta i avvaktan på att deras introduktionsersättning handlagts av Arbetsförmedlingen och kommit igång.
Introduktionsersättningen är ett statligt bidrag som infördes redan 1993 i syfte att poängtera för de nyanlända att det är arbetsmarknad och sysselsättning som står i fokus, inte socialtjänst och bidragsförsörjning.
Visserligen är också introduktionsersättningen ett renodlat bidrag, men man hoppas att ingen ska genomskåda bluffen. En nyanländ har rätt till ersättningen under de två första åren, och den är betydligt högre än socialbidragsnormen. För en vuxen person är introduktionsersättningen 9 240 kr per månad, att jämföra med socialbidraget som ligger på 3 790 kr. Givetvis skattefritt.
Då ska man ha i minnet att utöver själva normen för socialbidrag ansöker man om faktisk kostnad för el, försäkringar, SL-kort, läkarbesök, mediciner med mera vilket allt är inbakat i introduktionsersättningen, återigen med tanken att de ska hållas borta från socialtjänsten. Hyreskostnad ersätts separat utöver de angivna beloppen i båda bidragssystemen.
Men hos socialtjänsten hamnar de allra flesta ändå, eftersom det är kommunen som ska skaka fram bostäder åt samtliga och boendekostnaderna oftast blir så höga att man måste ansöka om kompletterande socialbidrag för att komma upp till norm. Jag kan ge ett exempel från en skärgårdskommun 2017 där man i desperation hyrt en villa åt en somalisk åttabarnsfamilj för 35 000 kr i månaden.
Den familjens socialbidragsnorm hamnade på cirka 80 000 kr netto i månaden. Detta är (minst sagt!) något mer än vad en motsvarande svensk barnfamilj med låga inkomster har att röra sig med per månad.
Detta är naturligtvis ett av de allra värsta exemplen, men jag kan säga att de flesta nyanlända behöver kompletterande socialbidrag för att nå upp till en ”skälig levnadsnivå”, och nettobelopp om 45–50 000 kronor var vid tillfället inte ovanliga.
De flesta större kommuner i Storstockholm anställde vid anstormningen 2014–2015 särskilda flyktinghandläggare för att hjälpa de nyanlända med allt praktiskt. Bland annat ansökning av alla barnrelaterade bidrag från Försäkringskassan, kontakt med skolor, sjuk- och tandvård, allmän samhällsupplysning och så vidare. Annars hade situationen blivit omöjlig att hantera för oss socialsekreterare.
I ekonomiska frågor hänvisades samtliga till oss som handlägger ekonomiskt bistånd och arbetsbördan var extremt hög för bägge arbetsgrupperna. Vi hade gemensamma klientmöten med familjerna och ibland var vi uppåt 14–15 personer vid dessa möten, inklusive alla barn plus tolken plus eventuella volontärer från exempelvis Frälsningsarmén eller Svenska kyrkan.
Båda arbetsgrupperna möttes också av enormt och förbluffande höga krav från de nyanlända, samt från volontärerna. De krävde service i absolut toppklass och hade kritiska synpunkter på det mesta, som ekonomiska ersättningsnivåer och tillhandahållen boendestandard. Många av mina kollegor inom såväl flyktingmottagning som ekonomiskt bistånd blev sjukskrivna under den mest hektiska perioden på grund av stress och utbrändhet.
Det var mera regel än undantag att socialtjänstens väntrum var överfyllda med högljutt klagande och behövande från jordens alla hörn. Att beträda ett sådant väntrum var som att besöka en sällsynt mångkulturell katastrofplats någonstans i Mellanöstern.
Detta gav dock en blomstrande marknad för oss konsulter som ju kallas in vid vakanser och uppkomna extra behov. I en kommun 2016 var vi samtidigt totalt sju inhyrda konsulter och två fastanställda, varav en var sjukskriven. Resten av arbetsstyrkan hade fått nog och klokt nog sagt upp sig och flytt slagfältet.
Om den verklighet jag beskriver ovan vet våra politiker på riksplanet noll och intet. De hade fullt upp med att vara fina och goda och ta emot så många som möjligt under förevändningen att Sverige ”tar sitt ansvar”, ”Vi är rika, vi har råd!” och ”Vi har gjort det förr!”.
