Vi minns väl alla allt fagert tal om kompetensregnet som föll över Sverige i samband med den så kallade flyktingkrisen 2014–2015, då merparten från Mellanöstern och Afrika som valt just Sverige som slutdestination för sin ”flykt” påstods vara högskoleutbildade.

Så visade sig tyvärr inte vara fallet. Senare framkom att myndigheter och medier i rent glädjerus exempelvis likställt några års koranstudier i Mellanöstern med en svensk högskoleutbildning. Men drömmen om ett ymnigt kompetensregn från Mellanöstern och Afrika har envist bitit sig fast i den svenska offentligheten.

Speciellt läkare och annan vårdpersonal framhålls fortsatt som ett värdefullt tillskott som inte bara berikar Sverige utan ska även ses som en absolut nödvändighet. Utan minsta tanke på stora skillnader i utbildningsnivåer. Även i de fall de utländska läkarna håller måttet så blir det problem, eftersom vi därigenom dränerar fattiga, oroliga och krigshärjade länder på viktig kompetens som bättre hade behövts där än här.

Andelen utlandsfödda och utomeuropéer inom vården är inte så stor som det ofta görs gällande. Av 40 000 yrkesverksamma läkare år 2021 var knappt 7 000 grundutbildade i länder utanför EU, vilket innebär runt 17 procent av den samlade läkarkåren. Sett till samtliga anställda inom hela vårdapparaten utgör gruppen cirka 15 procent.

För att få verka som läkare i Sverige krävs att man klarar de hårda svenska kunskapskraven. Av den anledningen anordnade Region Skåne en speciell utbildning, ledd av svenska pensionerade läkare, för att förbereda och stötta de utomeuropeiska läkarna inför kunskapsprovet. I Läkartidningen 15 februari 2022 redovisas resultaten av denna satsning och orsakerna till att så få klarar de uppsatta kunskapskraven:

”137 läkare med examen utanför EU/EES har genomfört kursen: 25 har fått godkänt på kunskapsprovet. 64 har blivit underkända och 48 har valt att inte delta. De 25 godkända läkarna har ansökt om provtjänstgöring och – efter godkänt praktiskt prov – ansökt om AT-tjänst eller legitimation.”

Bara 18 procent av deltagarna klarade alltså kunskapskraven. Skälen till att de är så få förklaras med att:

Deltagarna har ofta slutfört sin medicinska utbildning för flera år sedan. Många har varit på flykt eller resande fot och inte haft möjlighet att vidmakthålla sina medicinska kunskaper. Flera har också trauman i bagaget som påverkar möjligheterna att tillgodogöra sig utbildningen.

En majoritet har fått sin medicinska utbildning i Mellanöstern, forna Östeuropa eller ryska delrepubliker. Den enskilt största gruppen är utbildad i Syrien. De flesta har gått en utbildning som varit centrerad kring föreläsare, utan aktivt deltagande av studenterna. I många fall bedrevs utbildning utanför sjukvården och patientkontakten var ofta begränsad.

Den kurslitteratur de tagit del av återspeglar oftast en annan medicinsk tradition än den vi är vana vid, och litteratur på engelska förekom sällan.

Den totala andelen utomeuropéer inom vården är alltså relativt låg och att vården skulle kollapsa utan bidrag från massinvandringen stämmer alltså inte. Speciellt inte med tanke på att invandrares vårdbehov är betydligt högre än svenskarnas.

De som klassats som flyktingar har sämre somatisk hälsa och har ofta stressrelaterade symptom. Dessutom kan lägre sysselsättning och sämre levnadsförhållanden i utsatta områden leda till sämre psykisk hälsa och högre vårdutnyttjande. De kan även ha en negativ inställning till läkemedelsanvändning, eller en överdriven tro på densamma, vilket kan påverka vårdutnyttjandet. De söker mera ofta akutvård jämfört med svenskar.

Allt detta känner jag igen från mina nyanlända klienter inom socialtjänsten. Behovet av både sjuk- och tandvård är enormt stort inom denna grupp och vägs på intet sätt upp mot deras andel inom vårdyrkena.

Självfallet har ingen något som helst emot utomeuropeiska fullt kompetenta läkare och sjuksköterskor, även om de fått merparten av sin utbildning här i Sverige. Vad jag vänder mig emot är den falska bild som etablerades under åren 2014–2015 och därefter permanentas för att ständigt upprepas, av både medier, politiker och opinionsbildare.

Det stämmer alltså inte att svensk sjukvård skulle upphöra att fungera utan invandring. Snarare har effekten av massinvandringen från utomeuropeiska länder inneburit att sjukvården blivit ännu hårdare belastad än den annars skulle ha varit.