Det finns två sorters människor. Först de goda invandringsentusiasterna, och sedan ondingarna, nazisterna. Alltså alla som inte är invandringsentusiaster. Men vänta! Är man verkligen nazist om man inte okritiskt accepterar massinvandringen? Birgitta Sparf undersöker.
Är jag främlingsfientlig? Nej, jag skulle inte använda ordet fientlig. Däremot är jag främlingsskeptisk, alltså jag är på min vakt och avvaktar tills jag vet om främlingen jag möter är vän eller fiende.
Det är inte mycket jag kan göra åt den saken, denna skepticism ligger nedärvd i mina gener sedan stenåldern. Det är en överlevnadsinstinkt som är väldigt stark, den finns där utan att jag behöver tänka på den.
Den svenska befolkningen har under minst 30 års tid levt med ett påbud uppifrån, från våra politiker, att begå våld på denna viktiga överlevnadsinstinkt. Budskapet har varit att om vi inte betraktar absolut varje främling som en kär och välkommen vän är vi främlingsfientliga och därmed också rasister, i förlängningen nazister och fascister.
Hade jägarfolken på stäppen uppträtt som väldresserade svenskar och bjudit in varje främmande jägarstam som kom vandrande att flytta in i den egna grottan och ta för sig av både värme, mat, kvinnor och jaktrevir hade vi med största säkerhet inte suttit här idag, framför våra laptops och mobiltelefoner.
Idén att absolut alla folk på jorden innerst inne är exakt som vi är sprungen ur ett kvinnligt omhändertagande och altruistiskt tänkande. Samtidigt bygger den på en stark känsla av överlägsenhet som aldrig uttalas, eller ens erkänns.
De är förföljda och fattiga stackare som behöver vår hjälp, vi kan erbjuda den hjälpen eftersom vi kommit så mycket längre, är oändligt rika och mer civiliserade. Dessutom får vi på köpet känna oss goda, alltså enormt självgoda.
Tanken att det inte finns ett ”vi” och ”dom” strider mot grundprinciperna i samtliga mänskliga civilisationer. Det finns alltid en skillnad mellan vi, inom den egna gruppen, och dom, alla de andra. Allt annat är helt absurda vanföreställningar.
Att alla människor skulle ha lika värde, och att denna uppfattning innebär att man har rätt och därmed av staten godkänd så kallad värdegrund, måste vara en av de största politiska lögnerna som gått att sälja in i så stor omfattning hos ett folk som det svenska.
Jag tror inte jag behöver lägga någon större kraft på att redovisa vilket resultatet blev efter all denna massiva inflyttning under minst 30 års tid av folk från diametralt motsatta och främmande kulturer. Nu sitter vi med facit i hand, och de mänskliga och ekonomiska kalkylerna visade sig vara felaktiga.
Sverige blev inget blomstrande och ekonomiskt framgångsrikt mångkulturellt paradis, som utlovat. Istället fick vi ett tudelat och splittrat land. Vår trygghet har bytts mot otrygghet och en kriminalitet som bokstavligt talat exploderat. Alla som valde att flytta hit var bevisligen inte våra nya bästa vänner för alltid.
Vi som redan på tidigt 1990-tal insåg att detta skulle bli resultatet av politikernas vanvettiga befolkningsexperiment har kallats främlingsfientliga och rasister. Vissa har förlorat vänner, familjer har splittrats och många har blivit cancellerade från sina arbeten.
Vilket kan tyckas vara ett högt pris att betala för att följa sina innersta och nedärvda överlevnadsinstinkter. Hade fler, samt en majoritet av våra politiker, gjort det hade vi inte befunnit oss där vi är idag.
Skepticism mot främlingar är alltså inte per automatik samma sak som rasism. Inte heller nazism eller fascism.
