Ekot rapporterar om unga som valt den gängkriminella banan i orten. Eller ”tvingats” och ”dragits in” i denna spännande värld, som det alltid heter. Från Ekot:

”Föräldrar till barn som tvångsrekryterats av kriminella gäng hoppas att den nya socialtjänstlagen, som trädde i kraft den 1 juli, ska ge snabbare hjälp. Sandra, som kämpat i månader för att få hjälp att skydda sin son, uttrycker frustration över långsamma utredningar och bristande stöd från socialtjänsten. Den nya lagen ska göra det möjligt för socialtjänsten att agera förebyggande utan omfattande behovsprövning.”

Så går det när okunniga och naiva politiker tror att riktigt grov ungdomsbrottslighet i våra 181 hårt belastade utanförskapsområden bäst hanteras av mestadels unga oerfarna kvinnliga socialsekreterare utan rätt att bära tjänstevapen och som helt saknar adekvat träning och utbildning för uppgiften.

Den nya socialtjänstlagen från första juli ska utöka socialtjänstens möjligheter att ”arbeta förebyggande”. Jag känner viss vanmakt. Socialtjänsten har redan arbetat ”förebyggande” i minst 15 års tid, samtidigt som problemen växt lavinartat.

Här har Ekoredaktionen lyckats hitta en svensk mamma som kallas ”Sandra”. Hon och alla andra ortenmammor, som varit svaga i sitt föräldraskap, efterfrågar mer hjälp och stöd. Ständigt detta stöd till vuxna människor som inte förmår ta hand om och uppfostra sina barn. Ständigt dessa rop på hjälp. Mer hjälp, mer stöd! Det tar aldrig någonsin slut.

Jag är mycket väl medveten om att det kan vara svårt, för att inte säga omöjligt, att lyckas som förälder i en förort där absolut allt utanför den egna lägenhetsdörren är genomsyrat av asocialt dominansbeteende, kriminalitet, droghandel, hot, misshandel och grovt våld. Absolut.

Men lösningen finns knappast i att lägga ansvaret för denna destruktiva samhällsutveckling och komplicerade brottsbekämpning i knät på nyutexaminerade socionomer istället för på polisen, som åtminstone har erfarenhet och ett visst mått av lagligt våldskapital att sätta emot.

Ortenmammorna hoppas på mer stöd och hjälp från socialtjänsten. Alla vi övriga hoppas att våra styrande politiker någon gång på riktigt ska vakna upp och inse vad allt detta kriminella kaos faktiskt handlar om. Och att de på allvar ska göra något åt det. Något som kan få verklig effekt.

Mina förslag på lösningar är egentligen rätt självklara. Det går inte att bemöta aggressivt dominansbeteende, främst från Mellanöstern, med svensk förståelse, kärlek och medkänsla. De som ägnar sig åt sådant har ingen erfarenhet av en vänlig och snäll dialog från statens sida med polismakten och övriga myndigheter. Och statliga och kommunala myndigheter i en demokrati har de för övrigt ingen som helst aning om vad det är.

Detta gör att de snabbt inser att vi absolut inte fattar någonting av vad deras flytt hit från muslimska länder handlar om, och deras våldsbaserade övertag växer.

När svaghet möter styrka förlorar alltid svagheten. Alltid. De efterfrågar inte medmänsklighet och mänskliga rättigheter, de vet inte ens vad begreppen innebär. De har manat till öppen och ärlig kamp, man mot man, och när de enbart bemöts med undfallenhet och mjuka kvinnliga metoder inser de att slaget var förvånansvärt lätt vunnet.

Om inte polis och rättsväsende snabbt och direkt slår tillbaka med exakt lika hårda metoder som de introducerat i vårt land, om inte ännu hårdare, så är vi nog tyvärr hopplöst förlorade.