I ett slumområde utanför Peshawar finns tusentals lidande människor. Men en av dessa är speciell, och värd långt mer än alla de andra lidande. Skälet till att han är speciell är att han en gång satt fot i Sverige och lyckats dra åt sig flyktingaktivisternas välvilja. Hans grannar, skriver Birgitta Sparf, bryr man sig inte om.
I ett Rapportinslag den 25 oktober får vi veta att den svårt sjuke 16-årige Abubakar Ali utvisades 2023 från Sverige, liggande på en bår, efter att ha bott här i sex år. Han flögs tillbaka hem till Pakistan med sin mamma och två bröder, och bara lämnades där.
Nu lider familjen svårt i ett slumområde i Peshawars utkant, där de numera bor. Abubakar är mycket sjuk, har en svår hjärnskada, skolios och epilepsi, lider dessutom av svår hosta, slembildning och har svårt att få luft.
Viktoria Runsten i Sundsvall var Abubakars lärare, vad hon nu har undervisat honom i med tanke på alla hans funktionsnedsättningar. Runsten är dock engagerad som få. Hon håller ständig kontakt med familjen för att höra hur det går för dem.
Hon hävdar att familjen har fått utstå ett fruktansvärt onödigt lidande under de 1,5 år som förflutit sedan utvisningen. Vad hon menar med att lidandet varit ”onödigt” kan jag inte tolka på annat sätt än att han och hans familj sluppit allt detta lidande om de bara hade fått stanna i Sverige.
Abubakar fick generöst nog med sig en hostmaskin från sjukvården i Sverige, men nu har den upphört att fungera. Runsten är nära att brista i gråt inför Rapportteamets kameror när hon berättar om hur svårt hennes skyddsling har det.
Men på Sundsvalls sjukhus hittades, som genom ett mirakel, en gammal hostmaskin nere i källarförrådet som skulle kastas. Nu har teknikerna fått den att fungera igen och den har sänts ner till Abubakar. Nedpackad, adresserad och frankerad av Runsten själv. Så jättebra!
Rapports programledare presenterar leende detta inslag som en liten solskenshistoria i slutet av sändningen, men inslaget är så mycket mer än så.
Inslaget är fyllt av frågor som saknar svar. Hur kan det komma sig att Abubakar har bott i Sverige i sex år? Jo, naturligtvis för att familjen på något sätt tagit sig ända hit till den kalla Norden, ansökt om asyl, fått avslag, stannat kvar ändå, efter fyra år gjort en ny ansökan och fått ett nytt avslag. Varefter svenska myndigheter, märkligt nog, faktiskt lyckats få till en utvisning. Vilket Rapport helt utelämnar, de har enbart tagit med själva utvisningen.
Grundavsikten med inslaget är att vi alla ska få dåligt samvete. Vi ska må dåligt och tycka att stackars Abubakar borde väl ändå ha fått stanna, så sjuk som han är. Så hade han och hans familj sluppit lida så hemskt, helt i onödan.
Och det stora grundproblemet med inslaget är att både Runsten och Rapportredaktionen helt bortser från allt annat lidande som pågår i samma slumområde i Peshawar. Naturligtvis är Abubakars situation ytterst beklaglig. Men hur många tusen andra bor i samma slumområde, under samma usla förhållanden? Hur dåligt mår inte de, och vilka sjukdomar har inte de?
Det är inget som bekymrar varken Runsten eller Rapportredaktionen. De har bara ögon för Abubakar eftersom han en gång befunnit sig på svensk mark. Alla de andras svåra situation i samma slumområde rör dem inte i ryggen.
Den här inställningen, och den här typen av reportage får mig att må riktigt illa. Det är inte bara aktivistisk påverkan, det vittnar om en modern form av imperialism. Har du en gång trampat svensk mark är du mer värd än alla andra runt omkring dig. Då är du utvald. Du är speciell. Du får en hostmaskin, vilket ingen annan i din närhet får, även om de kanske också behöver en.
Detta är det svenska storhetsvansinnet, maskerat till selektiv och falsk godhet. Förhoppningsvis mår Abubakar lite bättre när han får sin nygamla hostmaskin, men de som mår allra bäst tror jag är hans genomgoda lärare Viktoria Runsten i Sundsvall och flyktingaktivisterna på Rapportredaktionen.
