Att så många kommuner vägrar att samarbeta med regeringen om återvandring tyder på att integrationen går som på räls där.
30 kommuner i Sverige har visat sig helt sakna problem med bidragsberoende och integration bland svårintegrerade invandrare. Från P1 Morgon:
”Regeringen vill öka den frivilliga återvandringen. Som ett led i det arbetet har landets kommuner fått en inbjudan att träffa regeringens nationella samordnare för samtal om hur arbetet kan stärkas.
Nu har flera kommuner runt om i landet valt att tacka nej till regeringens inbjudan.
Hör Malin Lauber, socialdemokrat och kommunstyrelseordförande i Växjö och Ludvig Aspling, migrationspolitisk talesperson för Sverigedemokraterna.”
Ludvig Aspling går från klarhet till klarhet och vinner alla debatter. Malin Lauber ska ha en eloge för att hon ställde upp, men förmodligen insåg hon inte att hon var chanslös redan från början.
Man är det när man fortsätter leva i total förnekelse och som ett mantra upprepar gamla uttjänta klyschor från 2010. Numera är det verkligheten som gäller.
Jokkmokk, Skellefteå, Växjö och Malmö är några kommuner som är sällsynt lyckade exempel på framgångsrik integration. Den är till och med så lyckad att de så långt som möjligt vill förhindra människor att frivilligt flytta tillbaka hem till Mellanöstern och Afrika igen.
Som Aspling mycket riktigt påpekar kan vi därmed upphöra med våra kommunala mångmiljardstöd, framför allt till Malmö som idag ensamt får 6,8 miljarder i utjämningsbidrag.
Utöver det tycker jag regeringen ska låta dessa kommuner träda fram i ett nationellt program och berätta om sina framgångsfaktorer, exempelvis vid en stor kommunkonferens för landets alla kommunala ledare.
Här finns mycken visdom att hämta. Lauber säger till exempel att Växjö vill att fler invandrare flyttar dit, det räcker tydligen inte med de tre utanförskapsområden de redan har. Vilket man väl får säga är en nyskapande och intressant syn på saken.
Som skäl anger hon bland annat att invandrarna utgör en ovärderlig kompetensresurs för vården och omsorgen. Dessutom har Lauber, till skillnad från Aspling, snappat upp att det föds alldeles för få barn i Sverige, vilket hon ampert påpekar.
Lauber vill att invandrarna i Växjös utanförskapsområdena ska trivas och må bra. En mycket vacker tanke som jag antar bär frukt redan idag, som att de analfabetiska och icke svenskspråkiga somaliska kvinnorna fortsätter att föda sex till åtta barn som även de blir analfabeter. Så växer Växjös underbara mångkulturella gemenskap och blir ännu starkare, samtidigt som kompetensbehovet inom vård och omsorg tillgodoses.
Jag föreslår även att exempelvis både Nacka och Lidingö inleder arbetet med att sända sina kvarvarande problematiska ”nyanlända” till Växjö, Malmö, Skellefteå och Jokkmokk, där de kommer att tas emot med öppna armar av överlyckliga kommunalråd.
Det är inte speciellt ofta det händer, men ibland så kommer det verkligt goda nyheter!
