Försäkringskassan baserar många av sina utbetalningar på tillit. Detta fungerade kanske på 60-talet, men inte längre. Vårt samhälle och kultur har förändrats drastiskt, och Försäkringskassan måste acceptera detta.
P1 Morgon tog den 1 oktober upp den ekonomiska brottsligheten kopplad till socialförsäkringen Vård av sjukt barn, i dagligt tal kallat VAB.
Programledaren Pia Fridén använder, som så många andra, lite glättigt den förmildrande omskrivningen ”fusk” om denna ekonomiska brottslighet, trots att det enligt inslaget handlar om runt 800 miljoner skattekronor per år.
Peter Fausö, chef på Försäkringskassans kontrollverksamhet, får förklara hur de arbetar för att bekämpa denna brottslighet. Det är på samma gång både hoppfullt och beklämmande att höra honom berätta om arbetet.
Beklämmande eftersom våra politiker, som styr myndigheterna, naturligtvis vet att det totala bedrägerisvinnet för exempelvis Försäkringskassan legat på runt 15 miljarder per år i cirka tio års tid, utan att göra något aktivt åt detta missförhållande.
Men det är också lite hoppfullt, eftersom Fausö genomgående väljer att kalla alla dessa så kallade ”felaktiga utbetalningar” eller ”fusken” för vad de är: alltså rena bidragsbrott.
Något som däremot oroar och upprör mig är att Fausö förklarar fenomenet med att väldigt många ersättningar från Försäkringskassan är ”tillitsbaserade.”
Han förklarar att detta handlar om det svenska folkets syn på vårt välfärdssystem. Vi inser att det bygger på förtroende, och att systemet kräver att vi förblir förtjänta av detta förtroende.
Fausö talar här om en syn på våra socialförsäkringar som fanns när systemen byggdes upp, alltså främst under 1950- och 60-talet. Då var Sverige fortfarande ett homogent land, bestående av till största delen hårt arbetande svenska skattebetalare och ett stort antal gästarbetare som alla var beredda att ta ett gemensamt ansvar för det ”allmänna,” som det kallades då.
När jag hör att Fausö fortfarande, idag, talar om tillitsbaserade ersättningssystem och hur de ska upprätthållas undrar jag om Försäkringskassans ledning är helt omedveten om samhällsutvecklingen i Sverige de senaste 30 åren.
En mycket stor del av mottagarna av våra bidragspengar vet inte ens var pengarna kommer ifrån. Dessa mottagare kommer från länder helt utan fungerande samhällsstruktur, för att inte tala om statliga och kommunala myndigheter, i väldigt stor utsträckning från söndrade och underutvecklade klansamhällen där enbart klanen står för den sociala och ekonomiska tryggheten.
När de väl lyckats flytta till Sverige, varmt välkomnade av våra politiker och hyllade som viktiga resurser, börjar plötsligt stora summor pengar regna ner över dem, rätt in på kontot varje månad. Jag har träffat massor av klienter på socialtjänsten som hävdar att pengarna som de får kommer från FN och att det tillhör deras mänskliga rättigheter att få alla dessa pengar, utan krav på motprestation.
Att vi i detta sammanhang fortfarande har kvar ett synsätt om tillitsbaserade ersättningssystem hos vår största bidragsutbetalande myndighet, vars utbetalningar enligt Försäkringskassans utgiftsprognos kommer att uppgå till totalt 239 miljarder kronor i rena bidragsutbetalningar under 2024, är både förvånansvärt och upprörande.
Pia Fridén avslutar inslaget och sammanfattar med ett käckt: ”Man ska inte fuska!”. Peter Fausö svarar lite försynt: ”Nej, och inte begå brott!”.
