
Ena stunden framställs invandring som en vinstmaskin, men samtidigt måste extra medel hela tiden skjutas till för att invandrare ska bli en del av samhället. De styrande måste bestämma sig. Är de invandrade vinstmaskiner eller kostnadsposter, frågar Birgitta Sparf.
Massinvandringen till Sverige från Mellanöstern och Afrika de senaste 30 åren har försvarats med en mängd ohållbara argument, varav många efterhand fallit bort på grund eftersom de visat sig vara just ohållbara.
När inflödet tog verklig fart nån gång runt 1990 gällde enkla slogans som ”Mångfald mot enfald!”, vilket var namnet på den slutrapport som Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet presenterade 1989.
Rasismen och främlingsrädslan tycks dock ha fortsatt att grassera och Aftonbladet, med dåvarande chefredaktör Jan Helin i spetsen, lanserade 2010 kampanjen ”Vi gillar olika!”.
Sedan utökades argumenten med att vi har för många åldringar i Sverige och därför måste vi fylla på med unga friska personer med uppdrag att rädda pensioner och välfärd. Dels genom sina egna arbetsinsatser, dels genom att de föder många barn och på så sätt förstärker och tryggar den framtida kompetensförsörjningen.
Det hela kulminerade när vi under den så kallade flyktingkrisen 2015 påstods ha drabbats av ett ”kompetensregn” och mängder av välutbildade läkare, molekylärbiologer, ekonomer och ingenjörer från Syrien och Afghanistan regnade ned över landet. Sverige skulle helt enkelt få en superekonomi genom massinvandringen.
Som om inte detta vore nog skulle invandrarna även avhjälpa den totala brist på inhemsk kultur som Sverige alltid lidit av genom århundradena. Mig veterligen är Sverige det enda landet i världen som helt saknar en egen nationell kultur.
Detta mycket tunga samhällsuppdrag som ålades de så kallade ”Nyanlända” gick för tydlighetens skull under namnet ”Asylinvandring”, så att samtliga inblandade parter skulle förstå vad det hela handlade om. De flesta av alla dessa orealistiska slogans och framtidsvisioner hörs dock inte längre eftersom de som väntat fallit på sin egen orimlighet.
Ett argument för fortsatt massinvandring från helt inkompatibla kulturer som dock fortfarande envist lever vidare är att invandrarna varje morgon stiger upp, går till jobbet, sköter sig och betalar skatt. Det gör naturligtvis väldigt många, men allt för många gör det inte, vilket bland andra nationalekonomen Joakim Ruist påvisat i sin ESO-rapport om invandringens kostnader 2018.
Vidare påstås att vi inte skulle ha en chans att klara samhällsåtaganden som sjukvård, åldringsvård och kollektivtrafik utan invandring. Det är självfallet är rent nonsens eftersom överanvändningen av exempelvis sjuk-, psyk- och tandvård är högre bland invandrargrupperna än vad deras yrkesinsatser inom samma områden är.
Men låt oss säga att påståendet ”Utan invandrare stannar Sverige!” stämmer och att nationen inte skulle överleva utan massinvandringen. Då uppstår genast nya frågor:
– Varför behövs i så fall alltid extra pengar till utlandsfödda vid speciella händelser? Som i de två exempel jag anger nedan, det finns oändligt många fler.
EU-valets extrapengar för att kunna upplysa invandrare om att nu är det är EU-val och de bör gå och rösta, eftersom deras valdeltagande är väldigt lågt, har skurits ned från 20 miljoner till 12 miljoner. Detta har drabbat inte minst MP, rapporterar Ekot: ”För Miljöpartiet utgjorde de här särskilda medlen 66 procent av valbudgeten i det förra EU-valet och partiet hade gärna sett mer pengar i år.”
Eller som under Covid-pandemin, då problemet uppstod att invånarna i socioekonomiskt utsatta [läs: invandrartäta] områden inte följde restriktionerna eftersom de inte förstod att det pågick en pandemi och att det införts restriktioner. Inte heller förstod de att det kommit ett vaccin och att de borde gå och vaccinera sig. Under pandemin beslöt S-regeringen därför om ett extra stöd om 30 miljoner till dessa grupper.
Jag har svårt att förstå att den grupp av befolkningen som sägs bära upp hela det svenska välfärdssamhället och utgör själva förutsättningen för dess fortsatta existens samtidigt måste behandlas som helt ovetande och okunniga klienter, som barn, ständigt föremål för allsköns extra och kostsamma insatser.
Antingen är majoriteten av dem vinstmaskiner eller kostnadsposter, våra politiker och samhällsdebattörer måste bestämma sig. Invandrarna från Mellanöstern och Afrika kan inte vara både och, det går logiskt och samhällsekonomiskt helt enkelt inte ihop.