De två herrarna Mats Svegfors och Bengt Westerberg har de senaste veckorna i debattartiklar i DN yttrat sig över utrikes föddas andel på arbetsmarknaden och de är helt eniga – utan arbetskraft från MENA stannar Sverige, särskilt då äldrevården.

Alla får självfallet yttra sin åsikt, men debatten blir väldigt märklig när åsikterna avviker alltför mycket från ovedersägliga fakta och verklighet. Som nu senast i Westerbergs fall.

I likhet med Svegfors sjunger Westerberg massinvandringens lov och om han ser några som helst problem med det utanförskap som byggts upp under de senaste 30-40 åren kan han på sin höjd sträcka sig till att kalla det ”vissa utmaningar”.

Som bevis för sin tes att så gott som samtliga invandrare idag bidrar till samhällsekonomin blandar Westerberg, i likhet med många andra, ihop begreppen ”arbete” och ”sysselsättning”. Vilket gör det enkelt för honom att helt felaktigt påstå att gapet mellan arbetslösa infödda svenskar och inflyttade från utom Europa idag endast är 10 procent.

I Westerbergs fantasivärld bidrar man till samhället om man går från socialbidrag till en helt skattefinansierad ”anställning” på lönebidrag. Men det enda man bidrar till är att kostnaden flyttas från kommunen till staten, vilket i och för sig är bra för kommunen men ändå en förlust för samhället som helhet.

En lönebidragsanställd kan visserligen utföra vissa arbetsuppgifter, som till exempel hjälpa Mats Svegfors i duschen, och det är ju bra för Svegfors. Men om hans oersättliga hjälp i duschen nu ”hotas av utvisning” innebär det bara att hon enligt svensk lag inte har rätt att befinna sig i Sverige, men stannar kvar här ändå.

Markus Heilig, professor i psykiatri och ättling till judar som fick en fristad här efter andra världskriget, ger i en replik i DN 6 maj en helt korrekt lägesbeskrivning av många invandrares totala brist på integration idag, jämfört med den som rådde efter 1945 och decennierna därefter.

Westerberg svarar den 21 maj att han minsann kände till integrationsproblemen redan 1994. Han refererar till en rapport om invandring som han var ytterst ansvarig för, som presenterades av Folkpartiet kort innan valet 1994 och i den togs alla integrationsproblem upp.

Sedan dess har läget i Sverige blivit flerdubbelt värre, något man inte direkt kan lasta Westerberg för eftersom han lämnade politiken efter valet 1994 och istället övergick till att bli högavlönat styrelseproffs för en mängd olika humanitära organisationer och stiftelser.

Han var bland annat styrelseordförande för Röda Korset, där han uppbar ett anstötligt högt arvode om 68 500 kronor i månaden, motsvarande 822 000 kronor per år. Detta väckte stark kritik och arvodet sänktes då 2011 genom en fiffig konstruktion som i praktiken innebar att hans arvode höjdes med 7 000 kr i månaden, vilket Aftonbladets Richard Aschberg avslöjade. Westerberg tvingades därefter lämna organisationen samma år.

Det finns vissa skillnader mellan Svegfors och Westerberg. Svegfors har tidigare varit högerman med kloka och vettiga åsikter, fram tills han blev gammal, sjuk och i behov av hjälp. Hans värld har därmed krympt, som den lätt kan göra när man blir sjuk, och han förmår numera bara se till sig själv och sina egna behov. Måhända har han även förlorat en del av sitt tidigare goda omdöme, vilket också kan vara ursäktligt, med tanke på omständigheterna.

Westerberg, däremot, har alltid tillhört de allra värsta godhetsposörerna som alltid stått i främsta ledet i arbetet med att förstöra Sverige genom massinvandring från MENA och därmed destruktiv mångkultur. Och han kommer inte, i motsats till Svegfors, att någonsin ändra sig.