Nyligen meddelade Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni att ”man inte ska förvänta sig” att det blir ett regeringssamarbete med samma partiupplägg efter valet 2022. Detta uttalande sker efter en skakig period för partiet, med intern splittring och opinionssiffror som har stannat under riksdagsspärren. 

– Mycket av det vi vill göra som är bättre för landet, tror jag inte görs bäst inom ramen för den konstellation av partier vi är i idag, sa Sabuni till TT i söndags.

Redan i november skrev 40 liberala partimedlemmar från olika delar av Sverige en kort debattartikel i Aftonbladet där de uppmanade Liberalerna att ”gå ut med att partiet vill tillhöra borgerligheten efter nästa val”. Högt uppsatta politiker som Torkild Strandberg, Liberalernas länsförbundsordförande i Skåne, har sagt att januariavtalet bör avslutas. 

“Hon kommer att få vara mer i fred efter det här, inte minst internt inom partiet.”

Men att Sabuni deklarerar att hon inte tror på ett fyrpartisamarbete tillsammans med S, C och MP efter nästa val betyder inte att hon vill lämna januariavtalet redan nu, eller ens att hon underkänner det. Det menar Henrik Ekengren Oscarsson, statsvetare på Göteborgs universitet. 

– Nej, jag tolkar det inte så. Jag tolkar det som att Liberalerna tänker hålla fast vid januariavtalet ”hela vägen in i kaklet”, att ingånget avtal kommer att hållas, men att det är öppet vad som händer efter valet 2022. Det är ett sätt att signalera två saker samtidigt, säger han. 

Det skulle vara skadligt för Liberalernas förtroende och samarbetskapital att bryta januariavtalet i förtid, säger Henrik Ekengren Oscarsson. Nyamko Sabunis uttalande är snarare ett sätt att köpa sig tid.

– Hon kommer att få vara mer i fred efter det här, inte minst internt inom partiet. Det är en form av reträtt. Partiet får lugn och ro och kan fundera ut vilken strategi man ska ha. 

Fördelaktig position för L

Att Nyamko Sabuni finner dagens januarikonstellation problematisk betyder inte heller att hon kommer att hoppa på en Kristersson-ledd regering hur den än ser ut, menar Henrik Ekengren Oscarsson.

Liberalerna har, utifrån dagens parlamentariska läge, en fördelaktig position, påpekar han. Precis som Centerpartiet kan Liberalerna välja sina samarbeten såväl vänsterut som högerut, beroende på vilket samarbete som kan erbjuda mest liberal politik. 

– Både väljare och partier håller nu på att ställa om till en ny parlamentarisk situation där det inte längre finns fasta laguppställningar. Då är det inte så strategiskt att surra sig vid masten för mycket kring färdiga förvalskoalitioner, säger Henrik Ekengren Oscarsson och fortsätter:

– Så som Fredrik Reinfeldt gjorde med Alliansen, att man i god tid berättar för väljarna vem man tänker regera med och vad man ska göra tillsammans, det kommer man inte att se i 2020-talet.

Stödröster kan rädda

I Statistiska Centralbyråns mätning för november (publicerad i december) får Liberalerna 3 procent i stöd på frågan om vad väljarna hade röstat på om det hade varit riksdagsval i dag, och 3,8 procents stöd i ”partisympati”. I Aftonbladet/Demoskops sista väljarbarometer för i år fick partiet bara 2,8 procent.

"Mycket av det här sympatikapitalet som man hade då i väljarkåren är borta."

Men det betyder inte att Liberalerna är bortom räddning, menar Henrik Ekengren Oscarsson. Partiet befinner sig i samma situation som Kristdemokraterna var i under många år, säger han. 

– En av fem svenskar röstar på ett annat parti än det de tycker bäst om. Man stödröstar på olika partier för att man tycker att det bör finnas exempelvis ett liberalt parti eller ett miljöparti i riksdagen. Det gäller snarare att ha kvar tillräckligt mycket av ”sympatikapital” bland väljarna.

En gång i tiden var Folkpartiet det vanligaste andrahandsvalet. Detta är dock något som har minskat de senaste 20 åren, säger Henrik Ekengren Oscarsson. 

– Sedan millennieskiftet har det gått käpprätt neråt för partiet. Mycket av det här sympatikapitalet som man hade då i väljarkåren är borta. Det är en bekymmersam trend för Liberalerna.

TEXT: ANA CRISTINA HERNÁNDEZ