Kära kamrater!

Med mig vid rodret inleddes Sveriges andra stormaktstid. Den humanitära stormaktstiden. Tanken är nästan svindlande. Att lilla Sverige skulle föräras med ett sådant epitet! Visserligen var det vi själva som kom på det, men ändå.

Den första stormaktstiden varade i över hundra år, men den nuvarande riskerar att få ett abrupt slut. Högerextrema nazistkrafter lurar nämligen runt hörnet och nyligen tog en företrädare för vårt ungdomsförbund en öl med en av deras företrädare. Det är inte alls osannolikt att det var exakt så det började på trettiotalet. För att rädda demokratin och yttrandefriheten så blev vår företrädare givetvis utesluten.

Mitt segertåg inleddes på valnatten 2014 då Fredrik Reinfeldt, en hyvens man, lämnade över makten till mig. Väljarna hade tydligt markerat mot en socialistisk regering, men tack vare ett enträget brunsmetande vågade Alliansen inte ta stöd av Sverigedemokraterna eftersom de själva då riskerade att bli uthängda som nazister. Det kan tyckas lite ologiskt att vi, som låg bakom judestämpeln i passen och det Rasbiologiska institutet, kommit undan med att beskylla andra för att vara nazister. Det framgångsrika hyckleriet har helt och hållet vilat på lojalitet från den effektiva propagandamaskinen public service. Snacka om att de årliga åtta miljarderna varit välinvesterade!

Första mandatperioden började riktigt bra genom att vi pausade Förbifart Stockholm till en kostnad av 170 miljoner kronor. Vanligtvis är meningslösa symbolhandlingar ännu dyrare, men här kom vi väldigt billigt undan.

Den dyraste symbolhandlingen av dem alla är troligtvis u-landsbiståndet, eller ”internationellt bistånd” som man säger numera för att inte kränka personer med ursprung i mottagarländerna. Det finns också stor risk att mina partivänner, kulturvänstern och andra snöflingor blir sekundärkränkta av begreppet u-land och det vill vi i möjligaste mån undvika.

I bästa fall har det internationella biståndet inte ställt till någon skada, men många rapporter tyder på att pengarna gått till att göda korruption och förtrycka människor. Det är förvisso av underordnad betydelse eftersom vi först och främst använder biståndet till att framhålla oss själva som snälla. Nu kanske du frågar dig vad det är som är så snällt med att ta pengar från strävsamma svenskar och ge till hårdföra diktatorer. Då säger jag bara: Fråga inte.

I ärlighetens namn är det internationella biståndet inte bara en symbolhandling utan också en jobbgaranti för oss i Regeringspartiet. Den dag vi kliver av riksdagsarbetet så har vi tack vare mångmiljardbidrag till FN och internationella biståndsorganisationer krattat manegen för toppjobb inom den sfären.

Hösten 2015 befann sig Sverige i ett humanitärt paradis med ett flyktingmottagande på närmare 10 000 personer i veckan. Många minns säkert det historiska brandtalet på Medborgarplatsen där jag bedyrade att mitt Europa inte bygger några murar. Tyvärr tvingades ”mitt Europa” vika sig för en handfull miljöpartistiska kommunalråd och bygga dessa murar. Eller för att tala klarspråk: Vi kom på att det är vi som styr landet, fick en snilleblixt och införde gränskontroller. Kanske var det lika bra eftersom väljarna numera, av outgrundlig anledning, prioriterar Sverige framför att dela ut permanenta uppehållstillstånd till ekonomiska migranter från dysfunktionella länder.

Väljarnas kovändning i migrationsfrågan har försatt oss i en knivig situation. Vi kan absolut inte stänga gränserna eftersom det skulle innebära ett hårt slag mot merparten av vår väljarbas som därmed inte skulle kunna erbjuda vänner och släktingar evig försörjning i det förlovade bidragslandet. Vi kan heller inte fortsätta med nuvarande politik eftersom Sverige, Europas farligaste land enligt den tyska tidningen Bild, därmed skulle bli ännu farligare och driva väljare till missnöjespartier. Lösningen får helt enkelt bli en gyllene mittenväg. Vi fortsätter med hög invandring av lågkvalificerad arbetskraft, men retoriskt så kör vi motsatt linje. De lättlurade svenskarna fortsätter rösta på oss samtidigt som vår väljarbas fylls på med importerade bidragstagare.

Energipolitiken är en riktig framgångssaga. Sverige är alltjämt en stor nettoexportör av el. När det blåser alltså. Och när vattenmagasinen är sprängfyllda. Det skadar inte heller om solen skiner samtidigt. Importerar el, det gör vi bara om det är lite småkyligt eller vindstilla och inte ens oljekraftverket i Karlshamn räcker till. För övrigt är det inte ens säkert att vi behöver importera något då heller eftersom regimmedia har gått ut med en informationskampanj som syftar till att svensken inte ska dammsuga vid dessa tillfällen. Vidare gör vi vad vi kan för att stänga ner smutsiga och energislukande industrier såsom betongtillverkning. Förvisso kommer klimatutsläppen öka drastiskt av att importera betong kontra att producera inom landet, men vi slipper belasta vårt samvete eftersom utsläppen inte finns inom synhåll. Kan man sopa ett problem under mattan så ska man också göra det.

Gängskjutningar är ett problem som vi länge lyckades sopa under mattan, men när även oskyldiga drabbades så kände sig de regimtrogna mediehusen tvungna att rapportera om saken. Detta såg vi inte komma. Rapporteringen alltså. Därför har jag fått skifta fokus från att ignorera problemet till att skylla skjutningarna på överklassens gränslösa knarkande och på fattigdomen i förorterna. Sambanden är förstås uppenbara, men för tydlighetens skull vill jag härmed fastslå följande: Invandrare i förorten har inte förmåga att skaffa sig ett hederligt jobb och tvingas sälja knark eftersom det finns en efterfrågan på kokain i Djursholm. Trots de stora intäkterna från narkotikaförsäljningen är de fortfarande fattiga och kan således inte rå för att de skjuter ihjäl varandra.

Sverige har, enligt min uppfattning, bara haft två landsfäder. Den ene räddade Sverige från dansk ockupation på 1500-talet och den andre räddade Sverige från att bli en fascistdiktatur på 2000-talet. Nu är det upp till historikerna att avgöra vem av Gustav Vasa och mig som bör tillskrivas störst betydelse för landet.

Stefan Bolund är partiledare för Regeringspartiet och har under sina år vid makten, enligt egen utsago, bland annat räddat demokratin i Sverige.