Stig Larsson har sedan debuten Autisterna (1979) varit en av Sveriges främsta och mest inflytelserika författare. Under 80-talet var han rasande produktiv, och skrev förutom moderna klassiker som romanerna Nyår och Komedin I succépjäsen VD, där Ernst-Hugo Järegård spelade huvudrollen i Dramatens uppsättning, som även blev en tv-pjäs.

Under 90-talet fokuserade Larsson på lyrik och dramatik, med manus till filmer som Grötbögen och Kaninmannen, som Larsson regisserade själv. Han regisserade även andras manus, som Nigger, med manus av den senare DN-krönikören Bengt Ohlsson.

Sedan sekelskiftet har Larssons produktivitet emellertid avtagit rejält. Efter 2000 års essäsamling Avklädda på ett fält dröjde det hela tolv år innan Larsson återkom med färskt material i form av den självbiografiska När det känns att det håller på ta slut, och därefter har Larsson endast publicerat två böcker, 2017 års Folk på ön med personporträtt om olika människor på Lilla Essingen i Stockholm där Larsson själv bor.

I april i år utkom Högt och Lågt, som bäst kan beskrivas som en 100-sidig essä om konst, litteratur och skapande, framförd i ett direkt och nästan förtroligt tonläge, som att höra en äldre släkting eller vän lägga ut texten om olika löst sammansatta ämnen under en stillsam krogkväll.

Boken inleds med att Larsson beskriver hur han började skriva på vad han trodde skulle bli hans kommande bok, bara för att någon vecka senare läsa det han skrivit och med förvåning konstatera att det var ”riktigt dåligt”.

– Det kanske inte var första gången men det är sällsynt. Jag brukar tycka det jag skrivit är bra. Jag kanske ändrar något ord eller putsar på någon mening, men det brukar inte vara så att jag tycker det är pinsamt dåligt, berättar Larsson för Bulletin.

Av det Larsson publicerat finns det bara ett fåtal texter som han inte anser att han borde publicerat alls.

– Till exempel skrev jag krönikor för Månadsjournalen. Jag fick väldigt bra betalt, 10 000 för varje krönika. Det här var 91, så det var enormt bra betalt. Det första året, från 91 till halva 92 funkade det väldigt bra. Men sedan blev det allt sämre. Jag passade inte till att vara krönikör, och det är pinsamt att jag upptäckte det först då.

Varför passade du inte som krönikör?

– Jag har svårt att tänka mig in i det säljande och journalistiska. Det finns massa olika frågor där jag har åsikter som jag tar upp muntligt med olika människor, och det borde jag ju kunna skriva om. Problemet blir när jag upprepar mig. Det är ju inte bra. Det var det jag upptäckte 94, då blev jag tvungen att sluta.

Det kan inte vara värt den här höga ekonomiska ersättningen att publicera något som inte håller måttet?

– Absolut inte. Det låter kanske tokigt, men jag står inte ut med att ha mitt namn under en publicerad text, som jag tycker är dålig.

– Det har ju hänt att jag gjort kommersiella grejer, som att hjälpa folk att skriva CV:n och få några öl för det, eller hjälper någon att skriva ett filmmanus och får lite betalt för det. Det tycker jag inte är horaktigt. Där kan jag använda min kompetens för att hjälpa folk, men mitt namn finns ju inte med överhuvudtaget.

”Gränsen mellan högt och lågt är absolut”

Ett av bokens teman är, som titeln antyder, det höga och det låga inom konst och litteratur. Bland annat listar Larsson de enligt honom 10 bästa svenska deckarna (en lista som toppas av nästan-namnen Stieg Larssons Män som hatar kvinnor). Men trots att Larsson gärna avnjuter både det ”höga” och det ”låga” menar han att ”gränsen mellan högt och lågt är absolut”.

– Du känner ju själv skillnaden i din kropp. Om vi tänker oss att du är på krogen och berättar något roligt som har hänt dig. Sedan tänker vi oss att du är tillsammans med en tjej och ni ska göra slut. Nu har dina ord en annan tyngd än när du skämtar. När du säger saker som har att göra med din existens, när du verkligen står naken inför en annan människa. Då är det något annat, det är en annan kvalitet.

– Alla människor har ju den sidan av sig själva, men när de ska konkurrera och vara på en marknad upplever folk att ”jag kan inte konkurrera med den själ jag har, den är för liten för att kunna konkurrera med Shakespeare eller Gunnar Ekelöf”.

Larsson jämför det seriösa författandet med en elitidrottares prestationer, och menar att det kräver samma inre drivkraft som när Björn Borg spelade tennis mot en garageport i Södertälje.

– Han gjorde det inte av karriäristiska skäl. Han gjorde det för att det var roligt, han kände att det var bra. Och känner du att du är bra på något sätt, då tycker du att det är roligt att hålla på med det. Det kan vara att sjunga i kör eller vad som helst.

Bild: Jonn Leffmann, CC BY 3.0

DDR:s känsla för kvalitet

Larsson menar att det i grund och botten handlar om en känsla för kvalitet som till stor del saknas i dagens Sverige, men var närvarande i ett samhälle som det kommunistiska DDR.

– Man kan tycka vad man vill om DDR. Det var ganska hemskt, jag hade suttit i läger och det skulle du också ha gjort. Men i DDR hade de folk som var utsända för att studera hur barnens fötter ser ut. Har de lite simhud mellan tårna, då kanske de ska satsa på simning. De hade en idé om att det fanns kvaliteter hos hela befolkningen, och det gällde att hitta kvaliteterna hos vanliga människor.

– Det tror jag är framtidens melodi. Jag tror inte att det är att hantera AI, det kommer en liten grupp människor att göra, utan framtidens melodi är olika typer av hantverk. Det behöver inte vara konst eller litteratur, det kan också vara att klippa hår, eller laga mat eller köra bil, you name it.

För den som vill ägna sig åt författande menar Larsson att det viktigaste är ”personlig harmoni”.

– Att du känner dig i harmoni med dig själv, att du litar på dig själv, att du litar på dina impulser. Du har naturligtvis en fördel av att läsa bra litteratur, som de stora klassikerna, så du inte upprepar det som redan skrivits. Det gjorde jag själv när jag började skriva, Odyséen, Illiaden, jag läste till och med Aeneiden, jag läste Shakespeare, jag läste Milton.

– Men du ska framförallt försöka hitta ett eget tonfall som du känner dig hemma med, det tror jag är väldigt viktigt. Och att inte bry sig ett dugg om vad andra säger, utan att hålla fast vid det du själv tycker är genuint. Ha ett väldigt gott självförtroende. Det är ju lätt att säga men väldigt svårt att ha.

Stig Larsson är fortfarande en flitig läsare, som ännu följer den samtida svenska litteraturen. Under intervjun tar han upp och rekommenderar allt från den nya succéförfattaren Agri Ismail till etablerade namn som Ida Börjel, Jörgen Gassilewski och Andrzej Tichy samt den obskyra författaren Fredrik Wiklund.

Sågar koranbränning

Just nu läser han emellertid en mer oväntad titel, Gemenskap av Jan Emanuel och Anders Kalat.

– Nu har jag bara läst 50 sidor, men de är väldigt bra. Jag tror svenska folket tycker ungefär som de skriver. De håller ju på med Folklistan med Sara Skyttedal, den känsliga själen som är djupt kristen, precis som jag. Men hon gillar hasch, som jag tycker verkar väldigt farligt. Det är min åsikt.

När det gäller åsikter menar Larsson att acceptansen för andras åsikter är centralt i en demokrati.

– Jag känner folk som har åsikter jag tycker är ganska skrämmande. Men jag försöker inte förhindra människor från att ha de åsikterna. Jag kan argumentera för att de har fel, men jag går aldrig så långt som att jag kväver deras åsikter. För det är någonting som var och en själv måste komma fram till. Demokrati och yttrandefrihet är helt grundläggande. Har vi inte demokrati eller yttrandefrihet kommer samhället fossileras.

Bild: Foto: Fredrik Sandberg / TT

Till yttrandefriheten räknar Larsson emellertid inte de uppmärksammade koranbränningar Rasmus Paludan och Salwan Momika ägnat sig åt.

– Jag förstår inte varför man ska acceptera att man bränner koranen, det är ju fruktansvärt. Man ska inte bränna bibeln heller. Och det tycker nog 95 procent av Sveriges befolkning.

– De enda som inte tycker så är de som har pretentioner att vara konstnärer för de bränner allt möjligt. Pissar på olika saker och håller på med olika skandaler. För att de är lurade, och dessutom ointelligenta.

– Det är ett problem att väldigt korkade människor dominerar konstvärlden, som gjort att konsten har - inte helt och hållet, det görs fortfarande bra konst i Sverige - men när det gäller det som är mest uppmärksammat så består det till stor del av ren och skär bluff.