Storbritannien och Sverige har förklarat sig redo att skicka trupper till Ukraina som säkerhetsgaranti, där Sverige betonar att detta endast skulle ske efter ett fredsavtal. Trots frågetecken kring vad som kan skickas är det kanske värdefulla signaler till andra länder? Statsvetaren Mykyta Trachuk betraktar här uttalandena från Kievs horisont.
Uttalandet från den brittiske premiärministern Keir Starmer om Storbritanniens beredskap att skicka trupper till Ukraina för att säkerställa säkerhetsgarantier har väckt stor uppmärksamhet. Det är dock fortfarande oklart om London planerar att göra detta omedelbart eller först efter att vissa avtal har undertecknats.
Efter Storbritannien uttryckte Sverige liknande avsikter genom utrikesminister Malmer Stenergard och förklarade att man är redo att skicka trupp, men endast efter att ett fredsavtal har slutits – som en säkerhetsgaranti. Dessa uttalanden väcker flera frågor om ländernas verkliga mål och förmågor, särskilt mot bakgrund av den nuvarande situationen i Europa. Idag ska vi försöka förstå vad detta innebär ur ett ukrainskt perspektiv.
Storbritannien som mest hårdför ukrainavän
Storbritannien positionerar sig som en av de främsta initiativtagarna till stöd för Ukraina i dess konfrontation med Ryssland. London har vid upprepade tillfällen kommit med skarpa uttalanden, tillhandahållit militärt stöd och aktivt stött sanktioner mot Moskva.
Men Storbritanniens strategi är fortfarande inte helt klar. Deras handlingar framstår som ett försök att stärka sin position på den internationella arenan. Men å andra sidan – som en provokation avsedd att involvera andra västländer i ett mer aktivt deltagande i kriget. Låt oss minnas historien med stridsvagnsleveranserna – ett utmärkt exempel på britternas taktik.
Storbritannien var först med att leverera Challenger 2-stridsvagnar till Ukraina, vilket i sig inte kunde påverka stridsförloppet väsentligt eftersom antalet var för litet. Detta steg fick dock stor uppmärksamhet i media, vilket skapade ett prejudikat och uppmuntrade andra NATO-länder att göra större leveranser. Särskilt minns vi hur Sverige sedan levererade Leopard 2A5-stridsvagnar i den svenska modifikationen Stridsvagn 122 till Ukraina.
Utrikesminister Maria Malmer Stenergard förevisas en Stridsvagn 122 på Södra skånska regementet P 7 på Revingehed 4 oktober 2024. Foto: Johan Nilsson / TT
Är de nuvarande uttalandena om beredskap att skicka trupper ytterligare ett försök att provocera resten av väst till mer aktiva åtgärder?
Problem i den brittiska armén
Trots kraftfulla uttalanden väcker den brittiska arméns verkliga förmågor tvivel. Under de senaste åren har örikets väpnade styrkor stött på många problem: minskad personalstyrka, otillräcklig finansiering, föråldrad utrustning och låg stridsberedskap.
Arméns storlek är endast omkring 75 000 man reguljära styrkor, vilket gör den till en av de minsta bland de större europeiska länderna. Under sådana förhållanden är det oklart vilken kontingent London planerar att skicka till Ukraina och hur den skulle kunna påverka situationen.
Dessutom hörs redan uttalanden i Polen om att Europa helt enkelt inte har tillräckligt med trupper för att stödja Ukraina. Detta ifrågasätter inte bara effektiviteten hos en eventuell brittisk kontingent utan även lämpligheten i att skicka den överhuvudtaget.
Provokationens taktik
Historiskt sett har Storbritannien ofta agerat som initiativtagare till olika initiativ avsedda att involvera andra länder i dessa idéer. Deras agerande i Ukraina är inget undantag.
Möjligen är uttalandena om beredskap att skicka trupper ett försök att skapa ett prejudikat som kommer att tvinga andra NATO-länder att följa deras exempel. Men en sådan strategi medför betydande risker.
I händelse av en direkt konfrontation mellan brittiska eller svenska trupper och ryska styrkor kan detta leda till en upptrappning av konflikten till en fullskalig krigsnivå med NATO:s inblandning. Moskva har redan upprepade gånger varnat för att västerländsk truppnärvaro i Ukraina är oacceptabel, och varje försök att införa dem kommer att uppfattas av angriparen som ett direkt hot.
Sammantaget ser Storbritanniens initiativ mycket tveksamt ut. Å ena sidan kan det vara ett försök att skapa ytterligare försäkring mot ytterligare upptrappning av kriget, eftersom ett angrepp på NATO-ländernas trupper automatiskt skulle leda till en upptrappning av konflikten till global nivå. Å andra sidan kan man ifrågasätta den brittiska arméns verkliga förmågor och dess ringa storlek effektiviteten i ett sådant steg.
Hittills framstår Londons och Stockholms uttalanden snarare som en politisk manöver avsedd att öka trycket på Ryssland och involvera andra västländer i konflikten. Hur realistiska sådana initiativ är kommer vi att få veta inom en snar framtid.
