Under förra årets första covidvåg var testningen i de flesta länder inte särskilt omfattande. Därför förekom också många olika uppfattningar om såväl spridningen som dödligheten i covid. I Sverige hävdade till exempel Folkhälsomyndigheten och andra experter länge att mörkertalet var så pass stort att dödligheten var låg och flockimmunitet i alla fall i Stockholm var ganska nära förestående.

Storbritannien drabbades hårdare än Sverige av den första covidvågen. För att få en bättre uppfattning av dess omfattning genomfördes i somras en antikroppsstudie med fler än 100 000 deltagare. Resultaten från denna har nu analyserats och publicerats i den vetenskapliga tidskriften Nature Communications.

Fler än 100 000 testades för antikroppar

I ett första steg kontaktades 315 000 personer som var 18 år och äldre och bosatta i England. För att dessa skulle vara representativa för hela den vuxna befolkningen var de slumpmässigt utvalda, även om en viss viktning av urvalet gjordes baserat på boendeort. De utvalda kontaktades och ombads att registrera sig för studien. När den möjligheten stängdes var drygt 120 000 deltagare registrerade.

Av de nästan exakt 100 000 med ett giltigt resultat på testet hade 5,6 procent antikroppar.

De som registrerat sig fick ett snabbtest för covid-antikroppar hemskickat och ombads även att fylla i ett frågeformulär med frågor om bland annat yrke, etnicitet och eventuella symtom. I slutändan fullbordade 105 651 personer såväl frågeformuläret som antikroppstestet.

Av de nästan exakt 100 000 med ett giltigt resultat på testet hade 5,6 procent antikroppar. Efter smärre justeringar för demografi och den säkerhet med vilken testet fångar upp antikroppar är slutsatsen att ungefär sex procent av Englands vuxna befolkning utanför vårdhem hade antikroppar mot covid under sommaren 2020.

Eftersom studien var omfattande var det också möjligt att undersöka förekomsten av antikroppar hos olika delar av befolkningen. Skillnaderna mellan kvinnor och män var obetydliga. Med avseende på ålder var förekomsten högst för dem mellan 18 och 24 år. Av dessa uppskattades 7,9 procent ha antikroppar, vilket var ungefär dubbelt så hög andel som för dem som var 65 år eller äldre.

Londonbor, minoriteter och vårdpersonal mer drabbade

Det geografiska området med den överlägset högsta förekomsten av antikroppar var London, med 13 procent. Det fanns även noterbara skillnader mellan olika inkomstgrupper. Höginkomsttagare hade i betydligt större utsträckning antikroppar än låginkomsttagare. Även överviktiga hade något oftare antikroppar. Däremot visade det sig att rökare hade en lägre risk. Andelen rökare med antikroppar var 70 procent av andelen i befolkningen överlag.

De riktigt stora gruppskillnaderna observerades dock för självidentifierad etnicitet och yrken. Hela 17,3 procent av svarta hade antikroppar, jämfört med 11,9 procent av dem med etniskt ursprung i Asien och fem procent av vita. En viss del av skillnaderna mellan grupperna försvann dock efter justering för bostadsort, ålder, sysselsättning och andra demografiska faktorer. Men också efter att hänsyn tagits till dessa hade svarta dubbelt så hög sannolikhet att ha antikroppar som befolkningen överlag.

Även vad gäller yrken fanns det stora skillnader. Framför allt hade fler av dem som jobbade i vården antikroppar. Av dem som jobbade med vårdtagare i olika typer av vårdhem, till exempel ålderdomshem, hade 16,5 procent antikroppar och för annan vårdpersonal med patientkontakt var siffran 11,7 procent. Dessa yrkesgrupper hade med andra ord antikroppar två till tre gånger oftare än resten av befolkningen. Skillnaderna påverkades inte nämnvärt av bakgrundsfaktorer.

Hög dödlighet, särskilt hos män, men många utan symptom

Av alla de i studien som hade antikroppar rapporterade drygt 61 procent att de hade haft ett eller flera typiska symptom, drygt sex procent att de haft andra ovanligare symptom medan drygt 32 procent inte rapporterade några symptom alls.

För vuxna 18 år och äldre som inte bodde på vårdhem beräknas dödligheten vara 0,9 procent.

Den uppskattade förekomsten av antikroppar kombinerades också med officiell dödsstatistik för att beräkna dödligheten i covid. För vuxna 18 år och äldre som inte bodde på vårdhem beräknas dödligheten vara 0,9 procent. Könsskillnaderna var betydande, med en uppskattad dödlighet på 0,71 procent för kvinnor och 1,07 procent för män. Män som smittades av covid uppskattades således ha en 50 procent högre sannolikhet att dö än kvinnor.

Det bör dock hållas i åtanke att dessa uppskattningar avser vuxna över 18 år som inte bor på någon form av vårdhem. Dessutom är det möjligt att vissa som smittats tidigt av covid inte hade mätbara antikroppar när studien genomfördes. Om alla dödsfall tas med i beräkningarna ökar uppskattningen av dödligheten för vuxna betydligt, fast inte heller detta mått är rättvisande då det finns goda skäl att anta att smittspridningen var mycket högre på vårdhem. Vidare deltog inte barn i studien, och därför överskattas troligen dödligheten för befolkningen som helhet.

Barn har en låg dödlighet i covid och är en icke obetydlig del av befolkningen. Den uppskattade dödligheten bland yngre vuxna i studien, upp till 44 år, är 0,03 procent. Det vill säga mindre än en på 3 000. För gruppen 45 till 64 år var den 0,52 procent. Därefter ökar den snabbt med åldern. För gruppen 65 till 74 var den 3,13 procent och för gruppen över 75 hela 11,64 procent.

Med andra ord verkar det som om de skillnader i döda som observerats mellan etniska grupper främst berodde på skillnader i hur många som smittats, inte i hur många smittade som dog.

Ett potentiellt viktigt, men aningen mer osäkert, resultat som framkom är att även om det finns betydande skillnader i andelen döda mellan olika etniska grupper, så finns det inga tydliga skillnader i dödlighet. Med andra ord verkar det som om de skillnader i döda som observerats mellan etniska grupper främst berodde på skillnader i hur många som smittats, inte i hur många smittade som dog.

TEXT: Nyhetsredaktionen