Cirka 15.30 i fredags eftermiddag fick jag ett samtal från en före detta kollega som informerade mig om att ett stort antal personer hade ”gillat” mitt reportage om Dumpen på Facebook. Det var naturligtvis glädjande och mycket uppskattat från min sida att få denna feedback. De flesta läsarna uppskattade reportagets fokus på barnen och på att förebygga brott. Hos andra väckte det av naturliga skäl starka känslor av hat, raseri och ilska. Efter att ha följt Dumpen och deras arbete sedan de drog igång verksamheten kan jag bara konstatera följande: Det är hög tid att på ett positivt sätt fokusera strålkastarljuset på Sara Nilssons och Patrik Sjöbergs ideella arbete. Ett ideellt arbete som är när det är som bäst – kontinuerligt och oförtrutet.

Låt mig förtydliga vilken typ av positivt fokuserat ”strålkastarljus” jag talar om. Det förhåller sig nämligen så att reaktionerna från lagstiftare, rättsvårdande myndigheter och media ofta varit ensidigt kritiska. Varför uttrycker sig de flesta i media så negativt till det viktiga förebyggande arbete som Dumpen bedriver? Jag har vridit och vänt på olika infallsvinklar och obskyra teorier som kan tänktas ligga bakom denna negativa inställning. Men trots denna intellektuella utmaning jag utsatt mig för så återstår en central fråga: Var är barnperspektivet hos alla dem som kritiserar Dumpens arbetsmetoder som oetiska eller juridiskt problematiska? Frånvaron av diskussionen kring barnens utsatthet tycks mig ologisk.

1989 antogs FN:s konvention om barnets rättigheter, eller barnkonventionen somi vardagstal. Den fastslår ett antal bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn. Totalt har 196 länder runt om i världen förbundit sig att följa denna konvention. Sverige ratificerade den 1990, vilket innebär att den således blev juridiskt bindande att följa. Den 1 januari 2020 blev barnkonventionen svensk lag. Enligt UNICEF:s hemsida stadgar barnkonventionen bland annat följande: ”…barn är individer med egna rättigheter, inte föräldrars eller andra vuxnas ägodelar.”

Med dessa ord i åtanke blir jag mörkrädd när jag läser många av de artiklar som uttrycker en negativ hållning till Dumpen. Majoriteten av de kulturjournalister och skribenter som skrivit om Dumpen har kritiserat Saras och Patriks arbete, trots att det primärt går ut på att förhindra att barn utsätts av potentiella pedofiler, och i en del fall bevisligen även förövare. Vissa av dessa så kallade ”Gäddor” som Dumpen konfronterat har nämligen de facto varit tidigare dömda för just den typen av brott. Alltså haft lagakraftvunna domar från våra rättsinstanser.

Jag pratade nyligen med en erfaren socialsekreterare som arbetar med barn och unga i en kommun i södra Sverige. Enligt denna socialsekreterare förhöll det sig så att ”vid hanteringen av ärenden gällande utsatta barn för våldtäkter och övergrepp, så är det mycket fokus på just förövaren vid samverkan med andra huvudmän. Dessa huvudmän är sjukvården och psykiatrin”. På fackprosa kallas denna samverkan för samordnad individuell plan – SIP. Syftet med denna samverkan är kristallklart: Att samordna insatserna mellan huvudmännen och alltid ha individen i fokus. Alla huvudmän måste ha ett gemensamt förhållningssätt med barnkonventionen i beaktande. Enkelt, eller hur?

Socialsekreterarens uppgifter om att fokus ligger på förövaren och inte offret är givetvis mycket oroväckande och beklämmande att höra. Men å andra sidan speglar det den kritik som finns mot de arbetsmetoder som Dumpen använder sig av. Det måste vara något grundläggande systemfel när fokus inte ligger på det utsatta barnet och dennes rätt till kvalificerat stöd och hjälpinsatser av olika slag.

Saras och Patriks arbete är rättfärdigt och konstruktivt, och det hjälper till att förebygga och förhindra övergrepp mot barn. Det borde ges den uppmärksamhet och det stöd det förtjänar. Många håller tummarna för Saras och Patriks arbete och jag ställer mig omgående i det ledet.

Läs även: Ville våldta treåring – Dumpen avslöjade – Bulletin var med