Dysfunktionalitet. Det är det lämpligaste begreppet ifall man med ett enda ord ska beskriva vad som tydligast utmärker den svenska statsmakten av i dag.

Det betyder inte att allt i Sverige eller ens det mesta är dysfunktionellt – givetvis långt därifrån. I många avseenden är vårt land och vårt samhälle mycket välfungerande, framför allt i jämförelse med hur det ser ut inte bara på många håll, men också i majoriteten av de närmare 200 statsbildningar som finns i världen.

Men dysfunktionalitet och därtill en tilltagande sådan, är det uppenbart utmärkande draget för den svenska staten sedan nu rätt många år tillbaka. Det finns åtskilligt med exempel från det mycket stora till det mycket lilla, från det över det absurdas gräns uppseendeväckande till det vardagligt tröttsamma.

Ta just det absurda: I november 2019 framkom att den hösten hade sex Glock-pistoler och närmare 300 patroner halvmantlad expanderade ammunition stulits från ett säkerhetsskåp i Regeringskansliet. Ja, i de lokaler där alltså statsministern och övriga regeringen huserar. Enligt senare uppgifter var detta dessutom inte den enda gången som vapen hade stulits på Regeringskansliet det året.

En av de stulna Glock-pistolerna hittades några månader senare vid en husrannsakan hos en 15-årig pojke, som var på rymmen från ett HVB-hem. Han frihetsberövades inte. Samma år, maj 2020, försökte den pojken, nu 16 fyllda, begå ett beställningsmord i Järfälla med ett annat vapen. De övriga vapnen från Regeringskansliet är fortfarande på vift.

Dysfunktionalitet i alla led. Vapen stjäls från Regeringskansliet. Läs det en gång till. Därefter: En 15-åring påträffas med ett av de stulna vapnen. Han släpps på fri fot. Samma person genomför några månader senare ett mordförsök med ett annat vapen.

Eller ta en av de större dysfunktionaliteterna: Staten stänger ned ytterligare ett kärnkraftverk i södra Sverige. Vintern slår till, och ett land i vilket det övergripande råder elöverskott, tvingas importera smutsig och dyr kolkraftsel för att säkra elförsörjningen i de södra delarna. Det finns nämligen inte tillräckligt med överföringskapacitet från den norra delen, där elöverskottet kan produceras, till den södra delen i Sverige som sträcker sig mer än 1 500 kilometer i de två väderstrecken. Det var givetvis ingen slump att kärnkraftverken förlades till den södra delen av landet, eftersom det var billigare än att bygga överföringskapacitet över en så lång sträcka, men det valde regering och riksdag att bortse från vid nedläggningsbesluten.

Eller ta en annan stor dysfunktionalitet med tydlig mänsklig dimension. Mindre än ett år har gått sedan det första dödsfallet i Covid-19 i Sverige, och vårt land räknar mer än 12 000 döda i pandemin. Det är hundratals procent fler än i våra grannländer relativt antalet invånare. Men regeringen och dess expertmyndighet pladdrar, fabulerar och försöker revidera och förfalska historien i syfte att söka undkomma ansvar och dölja sin inkompetens.

Och mitt i den stora dysfunktionaliteten också dysfunktionalitet i det enkla och det lilla – men därför också betecknande för den inkompetens som präglar alla nivåer och aspekter av statsmaktens agerande:

Regeringen och expertmyndigheten håller virtuell presskonferens över nätet angående pandemin. Den tekniska nivån är på grottstadiets, bild- och ljudlänkar fungerar inte, då man inte ens har brytt sig om förbindelseprov före sändning; ministrar och expertmyndighetens chefer tittar in i sina datorkameror likt djuphavsvarelser som närmar sig ett fiskögaobjektiv eller framträder med underexponerade förmörkade ansikten i grodperspektiv och sina rums ljusa tak som fond för tittarna. I ett land där regeringen säger sig ha en digitaliseringspolitik och digitaliseringsstrategi och till och med håller sig med en digitaliseringsminister, förmår inte den inte ens att genomföra en enkel videokonferens utan återkommande pinsamma och löjeväckande inslag.

Listan om dysfunktionalitet kan byggas på. Kriminalpolitiken, skolan, rättsväsendet, migrationspolitiken, utanförskapet, arbetsmarknaden, bidragssystemet ...

Det finns givetvis ett otal faktorer till varför det har blivit så här. Inte minst gamla regeringars och riksdagars försummelser, försyndelser och urusla beslut. Få makthavare från de senaste fyrtio åren och framåt går fria.

Men de, vars förmenta förklaringar i dag består av fraser som att ”vi” inte såg det komma eller att ”vi” var naiva (aldrig ”jag” utan alltid ”vi”), bär också den största skulden i dag för att dysfunktionalitet blivit den svenska statsmaktens synligaste signum.

Thomas Gürs kolumn publiceras varje vecka på onsdagar – årets alla veckor.