Enligt skylt i utställningen är tanken att ”Juxtaposing Craft speglar dåtid och nutid genom att hantverksföremål, tekniker och platser placeras jämsides och utforskas i relation till tid, språk, ritualer och kunskap. Genom att visa nutida verk jämte historiska föremål kan vi reflektera över hur saker och ting hänger samman.”

Utställningen handlar tydligen, som det mesta sen 2014, om ”oss” och ”vi”, här och nu i Sverige. Gamla och nya föremål från Japan och Norden blandas för att ge perspektiv på oss. Som vanligt är myndigheten numera inte intresserad av sina egna samlingar och de kulturer de kommer ifrån, annat än som illustration på oss i nutiden i Sverige. Kulturbegreppet verkar man sky som pesten; föremålen har uppstått ur naturen och ur årstiderna. Och när gamla föremål ställs bredvis nya uppstår spännande ”möten”, kort sagt mångkultur.

Min allmänna reflektion är att detta är trams och politiskt färgad aktivism som statliga etnografiska museer inte ska hålla på med – museer ska ge kunskap och bildning, om museisamlingarna, främmande tider och främmande folk, där och då.

Att en svensk myndighet för etnografiska samlingar från olika håll i världen ständigt fokuserar på oss och inte på dem samlingarna kommer ifrån tycker jag andas en rent suspekt svensk-etnocentrism och ett ringaktande av främmande folk. Det finns säkert en ambition att framstå som samhällsrelevant, men jag tycker att det mest blir ett tröttsamt navelskåderi på Världskulturmuseerna