Läser man bara trupplistan ser Sverige ut som en stormakt. Spetsen bärs av Alexander Isak i Liverpool och Viktor Gyökeres i Arsenal, två anfallare från klubbar som spelade om de största titlarna i Europa förra säsongen. Tillsammans utgör de en av hela turneringens farligaste anfallsduon.

Bakom dem fortsätter raden av tunga adresser. På kanten finns Anthony Elanga i Newcastle. På mittfältet Lucas Bergvall i Tottenham och Yasin Ayari i Brighton, två av de mest lovande unga svenskarna på högsta nivå. I försvaret leder Victor Nilsson Lindelöf i Aston Villa och Isak Hien i Atalanta, med Emil Holm i Juventus och Gabriel Gudmundsson i Leeds som ytterbackar.

Listan tar inte slut där. Daniel Svensson tillhör Dortmund, Mattias Svanberg Wolfsburg, Jesper Karlström Udinese, Benjamin Nygren Celtic och Gustaf Nilsson Club Brügge. Av Graham Potters 26 man spelar den stora majoriteten i topp fem-ligor eller i klubbar med Europaspel.

På pappret är det den starkaste svenska truppen kanske någonsin. Då lämnades ändå Roony Bardghji, liga vinnare i Barcelona, Samuel Dahl i Benfica, Hugo Larsson spelar i Eintracht Frankfurt i Bundesliga, och Williot Swedberg i Celta Vigo i La Liga. Samt vår tredje största stjärna Dejan Kullusevski som är långtidsskadad. Istället valde Potter flera spelare från Allsvenskan med motiveringen att de spetsegenskaper som övriga truppen inte besiter som Taha Ali i Malmö som är otrolig på att dribbla och ta sig förbi sin spelare.

Men resultaten har inte följt med

Verkligheten under hösten såg helt annorlunda ut. I VM-kvalets grupp B, med Schweiz, Kosovo och Slovenien, slutade Sverige sist med två poäng. Mot Schweiz blev det förlust två gånger, och laget tog sig aldrig i närheten av den direktbiljett som adresserna borde ha räckt till.

Glappet mellan namn och resultat kostade Jon Dahl Tomasson jobbet. Efter bara en poäng på de fyra första kvalmatcherna fick dansken lämna i oktober 2025. Att Sverige över huvud taget finns i Nordamerika beror inte på kvalgruppen, utan på gruppsegern i Nations League hösten 2024 – en seger som gav en sista chans via playoff. Den kom under Tomasson, som tagit över efter Janne Andersson våren 2024.

Ironin är att vägen tillbaka gick via liga C, den lägre division Sverige rasat ner i redan 2022 under just Janne Andersson. Det som då sågs som ett bottennapp blev till slut räddningen. I playoffet i mars vände det på allvar.

I semifinalen i mars besegrades Ukraina med 3–1 efter ett hattrick av Gyökeres, och i finalen på Strawberry Arena föll Polen med 3–2. Anfallaren stod för fyra mål på de två avgörande matcherna och sköt i praktiken Sverige till VM på egen hand – och det utan Alexander Isak, som missade playoffet med skada. Det är första gången sedan 2018 som Sverige är med i ett VM. Av truppen är Lindelöf den ende med speltid från ett tidigare slutspel, när Sverige föll mot England i kvartsfinal i Ryssland.

Potter är det nya hoppet

Det är här Graham Potter kommer in. Engelsmannen tog över efter Tomasson under hösten och presenterade sin första mästerskapstrupp som förbundskapten i Stockholm den 12 maj. Hans linje skiljer sig från företrädarens: ett kompaktare försvarsspel och snabba omställningar, ett lag som håller ihop snarare än ett som litar på att stjärnorna ska lösa det ensamma.

Logiken är enkel. Om Potter får ordning på det defensiva och på balansen på det centrala mittfältet får anfallsduon med Isak och Gyökeres rätt förutsättningar i sista tredjedelen. Lyckas han inte, riskerar Sverige att upprepa kvalhösten: stora namn, för lite utdelning.

Uppgiften är inte enkel. I grupp F väntar Nederländerna, som är klar favorit till gruppsegern, samt Japan och Tunisien. Sverige inleder mot Tunisien den 15 juni, möter Nederländerna den 20 juni och avslutar mot Japan den 26 juni.

Adresserna har Sverige redan. Frågan inför sommaren är om Potter kan göra det som inte Jon Dahl Tomasson klarade – att förvandla en samling toppklubbsspelare till ett lag.