KRÖNIKA. Bebisen väcker mig varje timme för att bli ammad. Jag lyssnar ängsligt efter hennes andning, följer hennes minsta rörelse, försöker tolka hennes signaler. Jag står vidöppen för henne. Men också för världen. För att knyta an till henne har alla mina filter mot omgivningen rivits bort. Jag är hudlös. Kanske var det så även med min första bebis? I vart fall blev det inte lika tydligt då, när vi inte tvingades ut att möta den stora världen när natten blev till dag. På morgonen, på vägen till äldsta barnets förskola, med bebisen i sjalen på bröstet, kliver alla intryck rakt in i mig. Jag läser Sylvia Plath och några rader i ”Egg” gör djupt intryck på mig;
Varje dött barn hopkrupet, en vit orm
en vid varje liten
mjölktillbringare, tomma nu.
Hon har vikt
tillbaka dem i sin kropp så som kronbladen
på en ros sluter sig när trädgården
stelnar och dofter blöder
ur nattblommans söta, djupa svalg.
Kronbladen, och att sluta dem, som rosens sätt att upprätthålla gränsen mot omvärlden. Att inte ständigt vara öppen och tillgänglig för andra. Tänk den mor som likt en ros fick sluta sig om natten, så mycket vackrare, så mycket mer väldoftande en sådan moder skulle blomma när morgonen randades! Att kunna vika in barnen i kroppen om natten. Att få regrediera till graviditeten. Då när barnen hela tiden fanns hos mig, fick allt de behövde av min kropp, men jag ändå tilläts sova. Ändå tilläts värna mina gränser.
Spaltkilometer har skrivits om Plath. Om hennes liv, om hennes verk och om relationen till maken, men förvånande lite har skrivits om hennes upplevelser av moderskapet. Trots hennes drastiska beslut att överge barnen när de var ett och tre år gamla. Trots att så många av hennes dikter dignar av ord och metaforer kopplade till att vara mor. Diktsamlingen Ariel innehåller dikter hon skrev under sina sista år. Tillägget i den senare utgåvan rymmer en hel rad dikter som hon skrev under sina allra sista veckor i livet. Jag upptäcker att ”Egg” faktiskt är den allra sista dikten hon skrev, sju dagar innan hon suiciderade med hjälp av en burk sömntabletter och sin gasugn, med barnen i rummet intill. Det ger ytterligare en dimension till min läsning av den. Är nattblommans djupa, söta svalg det mörker hon längtar till, den enda plats som hon kan tänka att hon någonsin kan tillåtas ha tomma mjölktillbringare i? Döden som det enda sättet att slippa vara mamma? Är dikten också en förhandling med döden? Kanske visste hon redan när hon skrev att hon skulle ta sitt liv, men var oklar kring om hon skulle ta barnen med sig i döden? En förhandling om huruvida barnen är kronblad som bör slutas kring rosen om natten. ”Mannekängerna i München” skrev Plath två veckor innan hon tog sitt liv. Den börjar såhär:
Fulländningen är fruktansvärd, den kan inte få barn.
Kall som snöns andedräkt täpper den till livmodern
där idegranarna vajar likt hydror
livets träd och livets träd
Var Plaths uppfattning att en fulländad kvinna – en självförverkligande kvinna som nådde sin fulla potential – bara kunde var en kvinna utan barn? Det låter som att hon ser att få barn som ett val mellan ”livets träd och livets träd”. En fråga om vems liv som ska få blomstra, kvinnans eller barnets. Innebar moderskapet alltför stora uppoffringar för henne?
Nu i mars återutger Norstedts Sylvia Plaths dagböcker och anteckningar. Jag läser dem i tron att jag ska få veta något mer om hur hon såg på sitt moderskap. Men upptäcker besviket att dagböckerna från de sista åren inte är med; de är försvunna – förmodat förstörda – och aldrig publicerade. Men i dagböckerna från de tidigare åren ser jag den där hudlösheten. Hos Plath tycks den ha funnits redan från början, långt innan moderskapet och sömnlösheten.
Den där upplevelsen av att världen rusar rakt in i en, oförmågan att skydda sig själv från omgivningen är sådant som många kan uppleva i kris eller i perioder med omvälvande livshändelser. Men för vissa är det mer ett grundläggande drag i personligheten, vilket ibland inom psykologin omnämns som High sensitive person (HSP). Då krävs mycket tid för att bearbeta alla intryck. Inget silas eller filtreras på vägen in, all sortering behöver göras manuellt. Genom sömn (personer med HSP brukar anses ha extra stort sömnbehov), drömmar, tankearbete och skrivande. Förmodligen är det därför Plath börjar skriva tidigt. Och skrivandet blir livsavgörande för henne.
I dikten ”Godhet” lyder de sista raderna:
Blodstrålen är poesi
den går inte att stoppa
Ni räcker mig två barn, två rosor
I sina dagböcker beskriver Plath skrivandet som sin livsuppgift. Men med barnen kommer ytterligare två livsuppgifter. Efter att hon blev mamma hamnade skrivandet i konkurrens med barnen och uppmärksamheten och omvårdnaden hon gav dem och med makens skrivande och hans karriär. Men också med hennes ambition att, som hon skrev i sin dagbok, vara ”en husmor och hemskapare av Guds nåde”. När maken sedan lämnade Sylvia för sin älskarinna blev hon ensam med barnen och fick en försämrad ekonomi. Hon flyttade med dem från huset på landet in till en lägenhet i London. Men hennes mamma och andra släktingar var fortfarande kvar på andra sidan Atlanten, det fanns ännu ingen allmän förskola och hon hade inte råd med barnflicka.
Hennes utrymme för ett liv bortanför moderskapet måste i princip ha blivit obefintligt. För att ha minsta chans att skriva började hon vara vaken på nätterna, med en ackumulerad sömnbrist som följd. Om Sylvia sov fanns ingen tid att skriva, om hon skrev fanns ingen tid att sova. Ändå tvingades hon slå ut dag efter dag, vara öppen och tillgänglig för världen och för barnen. Var det detta som gör att hon blir så trött, så uttömd, så urdrucken att hon inte såg någon annan utväg än att dö? Döden som det enda sättet för henne att få sluta sina kronblad.
TEXT: Celia Svedhem
Celia Svedhem är psykolog och litteraturkritiker.
Diktcitaten hämtade ur Ariel (ellerströms, 2012) och översatta av Jonas Ellerström och Jenny Tunedal.
kultur@bulletin.nu
