”Din tur, doktorn.”

Det till synes oansenliga budskapet på en vägg i staden Daraa i sydvästra Syrien i mars 2011 kunde inte misstolkas.

De mångåriga regimerna i Tunisien och Egypten hade just fallit, protesterna spred sig som en löpeld över arabvärlden – och nu stod den grymme diktatorn Bashar al-Assad, utbildad ögonläkare, på tur.

Det började i liten skala, med lokal ilska i Daraa efter gripandet och tortyren av de fyra skolpojkar som legat bakom klottret. Men när regimen besvarade protesterna med brutalt våld spred sig demonstrationerna snabbt till flera platser i landet.

Den 15 mars nådde de även huvudstaden Damaskus – och bröt igenom den mur av tystnad som under åratal byggts upp av landets fruktade säkerhetstjänst.

Dagen därpå samlades omkring 150 personer utanför inrikesdepartementet för att kräva frisläppandet av politiska fångar.

En av deltagarna var den framstående aktivisten och journalisten Mazen Darwish, som under flera år hade kämpat för press- och yttrandefrihet i Syrien. Han minns känslan då han såg alla nya ansikten, människor som nu för första gången vågade protestera öppet mot makten.

– Den dagen kände jag att det inte längre fanns någon återvändo: Det här kommer att fortsätta, även om folk grips och kastas i fängelse, berättar han för TT.

Kvävs i kaoset

Men händelserna i Syrien skulle ta en annan vändning än i Tunisien.

De frihets- och demokratitörstande ungdomarnas röster kvävdes snabbt i det kaos som uppstod då militären trappade upp våldet och jihadister plockade upp vapen.

Revolutionen förvandlades till ett inbördeskrig.

Den äldre skara oppositionella som varit verksamma i exil, eller i källare i Damaskus, hade varken resurser eller förmåga att knyta an till upproret.

– Det var en massa intellektuella och studenter som var med och demonstrerade i början, säger Aron Lund, Mellanösternanalytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, till TT.

– Men när det ganska fort blir en bredare resning och dessutom våldsamt, både för att regimen skjuter skarpt och för att rebellorganisationer börjar dyka upp, så har de krafterna inte så mycket att säga till om längre.

Många agendor

Ändå väcks visst hopp då en brokig grupp regimmotståndare samlas för en serie möten i Turkiet under våren. Där finns både islamistiska Muslimska brödraskapet, sekulära dissidenter och unga demonstranter representerade.

Islamisterna får en ledande roll i det som senare blir Nationella koalitionen, tack vare sin organisatoriska styrka och med stöd från Turkiet och Qatar.

Koalitionen får ett brett internationellt erkännande samtidigt som al-Assads styrkor börjar förlora mark inne i Syrien. Problemet är att exilrörelsen saknar band till de starkaste grupperna som strider mot regimen. Att navigera bland den flora av rebellgrupper som växer fram med stöd av olika regionala makter – som alla har egna agendor – blir allt svårare.

USA gav i början visst stöd till delar av den väpnade oppositionen, men ville inte ge sig in i ett nytt krig i Mellanöstern. När västmakterna väl ingrep med flygattacker 2014 var det för att bekämpa det IS som just chockat världen genom att utropa ett kalifat i delar av Syrien och Irak.

Utländskt inflytande

Omvärldens fokus börjar nu skifta från upproret mot al-Assad till kriget mot terrorrörelsen.

2015 görs dock ett nytt försök, i Saudiarabien, att ena rebellerna och den politiska oppositionen. Men vid det här laget har Ryssland inlett den militärintervention som sakta men säkert kommer att vända kriget till al-Assads fördel.

Det ryska inflytandet leder också till nya splittringar inom oppositionen – eller, ja, de grupper som överhuvudtaget får sitta med vid bordet.

– Redan tidigt i kriget är det så att de som ingår i de här kretsarna är de som har stöd från någon stat. Det räcker inte med att du är syrisk politiker och har goda idéer, utan du måste tryckas in i delegationen av Turkiet, Saudiarabien, USA eller någon annan. Det är den sorgliga sanningen, säger Aron Lund.

Kontrolleras av Turkiet

I dag är konflikten stelnad i ett läge där regimen kontrollerar runt två tredjedelar av Syriens territorium, medan jihadister och andra rebeller är inträngda i mindre områden.

FN-ledda samtal om en ny grundlag står och stampar. Ryssland och Turkiet, som har kommando över situationen, har visserligen enats om eldupphör men har ingen brådska att hitta en politisk lösning.

Den opposition som fortfarande är verksam, med Istanbul-baserade Nationella koalitionen i spetsen, styrs i dag nästan helt av Turkiet.

– De deltar i förhandlingar när Turkiet vill det, och kan inte säga mycket annat än vad Turkiet vill. Det är nog många av dem som tycker att det är beklagligt, men de har inga alternativ vid det här laget, säger Aron Lund.

Efter tio års konflikt ligger både städer och ekonomi i ruiner. Bristen på mat, mediciner och andra förnödenheter är stor och över 80 procent av landets invånare lever under fattigdomsgränsen.

– Alla parter är förlorare i detta krig, säger Mazen Darwish.

Han satt fängslad i tre år, och utsattes för tortyr, innan han 2015 släpptes och lyckades fly sitt hemland. I dag fortsätter han driva sin organisation Syriska centret för press- och yttrandefrihet från exilen i Paris.

– De ansvariga för krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter måste ställas till svars. Vi får inte släppa den frågan.

TEXT: Mattias Mächs/TT