När ”godhetsknarkare” först blev ett skällsord och sedan försökte vinnas som positivt begrepp, stod jag vid sidlinjen och betraktade. Det offentliga samtalets debatter handlar i regel om att styra perspektiv. Där är vilka begrepp som används och vilka känslor de ger upphov till viktiga. Men bakom de dagsaktuella striderna återfinns tidlösa mänskliga problem.

Godhetsknarkaren är i värsta fall en posör som genom signalerad godhet vill visa världen sin förträfflighet, men i bästa fall en altruist. Mot detta står den kallhamrade realisten som talar om långsiktiga strategier. Att förlora sig i enskilda fall är inte vad som leder till bästa möjliga utfall. Vilken av dessa personer ska man sympatisera med?

I Cormac McCarthys roman Vägen (The Road, 2006) har en ospecificerad katastrof drabbat mänskligheten. I en postapokalyptisk värld vandrar en far och hans son söderut genom USA. Runt dem drar barbariska gäng fram. Det som återstår av mänskligheten är kannibaler, slavägare, mördare och våldtäktsmän. Barnets mor har tagit livet av sig för att slippa leva i världen så som den blivit.

Men mannen fortsätter. Han tar med sig sin son söderut för att undkomma den annalkande vintern. Beväpnad med en revolver navigerar han mellan de kringdrivande mördarna. På vägen möter de personer i behov av hjälp. Ska de agera? Sonen drabbas av medlidande och vill hjälpa. Mannen står allt som oftast på sig och menar att de själva kommer att dö om de inte prioriterar sin överlevnad. De måste vara realister. De fortsätter framåt på sin väg.

McCarthys bok har hyllats stort. Många har säkert sett filmatiseringen med Viggo Mortensen som fadern. Men vad vill McCarthy säga oss om godhet och realism? Handlar denna berättelse verkligen om en värld efter katastrofen?

På den sista frågan vill jag svara att vi redan lever efter katastrofen. Vi lever i världen så som den är, full av motsättningar, avvägningar och målkonflikter. Som för mamman i boken kan det framstå som en värld som inte är värd att leva i. Men de flesta av oss fortsätter vägen fram. Ska man som barnet stanna upp och hjälpa? Ska man som pappan prioritera sin egen och sina närmastes överlevnad?

Man sympatiserar starkt med sonen. Vad är meningen med livet om inte etiken står i centrum? Varför ska vi fortsätta framåt om det bara är för att överleva? Samtidigt inser man, kanske motvilligt, att de skulle vara döda utan faderns överlevnadsinstinkt. I en värld med knappa resurser slåss alla för sin överlevnad. Den som ger bort det lilla hon har kan bli utnyttjad. Vad värre är, den som inte är beredd att försvara sig kommer bli uppäten. Bokstavligt talat.

Det har funnits de som vill förstå de båda huvudkaraktärerna som representanter för det gammaltestamentliga och det nytestamentliga. Mot bakgrund av att de är fader och son tycks det vara en möjlig läsning. I så fall är katastrofen som slår sönder de mänskliga samhällena syndafallet, vägen är livet, och fadern är den råa mänskliga urtiden. Är vi nu på väg in i sonens rike?

Jag själv har svårt att se saken som en fråga om kronologi. Världen som vi lever i är karaktärernas värld. Allt som finns hos dem finns hos oss. Mord, våldtäkt, slaveri och även kannibalism. För att de ska överleva behövs faderns realism. Det är hans roll att spela. Han är ansvarig för sonens överlevnad. Han kan inte sätta någon annan framför sin son. Det är vad det innebär att vara far.

Men pojken snuddar också vid meningen med att vara människa bortom egenintresset. Om vi inte kan känna medlidande, om vi inte vill vara goda, vad är då meningen?

Det tycks som att de båda drivs av kärlek och medkänsla. Men det är kärlek som tar sig olika uttryck. Fadern ska inte förstås som ond, utan som en person som försöker göra vad han tror är bäst, en person som drivs av kärlek till sin son. Sonen å andra sidan är möjligen naiv, men han snuddar också vid vad det innebär att vara människa. Han bär på möjligheten att känna kärlek till mänskligheten.

Att förstå godhetsknarkare och realister ur detta perspektiv innebär en möjlighet att förstå varandra och sig själv. Visst, man kan läsa boken som en övning i att ta ställning för den ena eller andra sidan, men jag föredrar att förstå den som en beskrivning av livet. Varje enskilt mänskligt liv innehåller ständigt avvägande mellan överlevnad och medkänsla. Istället för att avgöra frågan en gång för alla fortsätter vi vägen framåt. Vi fortsätter brottas med oss själva.

Det är något att ta med sig när julen närmar sig.

Teodor Gustafsson

Författare, aktuell med Utanförskap – En berättelse om främlingar