Vid riksdagsvalet 2006 fick de fyra borgerliga partierna drygt 48 procent av rösterna, vilket som bekant med god marginal räckte till majoritet i riksdagen. 2022 fick samma fyra partier drygt 35 procent av väljarnas röster. Tre av de fyra partierna kan inte vara säkra på att klara spärren till riksdagen i nästa val.

Vad är det som har hänt inom borgerligheten under denna period? Hade utvecklingen sett annorlunda ut om Sverigedemokraterna inte kommit in i riksdagen 2010?

Den borgerlighet som jag kom in i innan valet 2006 var inställd på att fälla den socialdemokratiska enpartistaten. Vägen till att uppnå det var borgerlig enighet inom en socialliberal ram. Inom moderata kretsar gnisslade det en del kring detta vägval men törsten efter regeringsmakten var stark. Saken lades fram som att socialliberalism var framtiden, och alla andra ställningstaganden innebar evigt socialdemokratiskt maktinnehav.

Men detta är inte heller riktigt hela sanningen. Det fanns, och finns, också en stark vilja att vara socialliberal. Eller som många nu föredrar att kalla det – vänsterliberal. Det är lätt att peka ut inflytelserika personer som idag lämnat sina gamla borgerliga partier eftersom de blivit för höger.

När man ser tillbaka på vissa kristdemokrater och moderater är det idag obegripligt hur dessa kunde anses vara politiskt höger. Den svenska borgerligheten hade under många år arbetat systematiskt för att rensa ut allt som inte passade i den nya liberala världsbilden.

Sverigedemokraternas framgångar från 2010 förändrade det svenska politiska landskapet. Men hade samma sak hänt även utan det partiet? Och vad är det egentligen som har förändrats?

Det tidiga 2000-talets borgerlighet levde fortfarande i euforin efter murens fall. Globalisering och liberalisering var slagord för dagen. Det fanns en stark tro på att världen ständigt skulle bli mer demokratisk och att nationsgränserna suddades ut. Urbanisering, Starbucks och kosmopolitism dominerade.

Denna grundinställning var förmodligen inte enbart kopplat till rörelsen mot socialliberalism utan också den berättigade synen på Sveriges väg in i Europa som socialdemokratins nedgång. Ute i världen var de inte socialdemokrater på samma sätt som vi var i Sverige. Det måste betyda att Sverige blir friare av att möta världen?

Den internationella trenden med västerländska socialliberala högerledare visar att Sverige inte var ensamt. I Storbritannien tog David Cameron det konservativa partiet på en liknande gir. I Tyskland föregick Angela Merkel vår svenska nya höger. George W Bush är en amerikansk variant av tro på västerländsk demokratis spridning över världen, även om han på andra sätt passar sämre in i det fack som europeiska vänsterliberala ledare för konservativa partier intar i historien. Början av den europeiska kosmopolitiska högerns död är lätt att sätta ett årtal på: 2015. Detta ödesdigra år. Tio år har gått sedan flyktingkrisen.

Om Sverigedemokraterna aldrig kommit in i riksdagen hade Moderaterna eller Kristdemokraterna då tagit den plats som Sverigedemokraterna har idag? Jag tvivlar. Moderaterna har genom årtionden av socialdemokratisk nednötning i kombination med egen finborgerlighet blivit ett parti som aldrig vill vara jobbigt eller ställa till bråk. Därtill har 90-talets moderata världsbild krossats och ett ängsligt näringsliv accepterade vilka wokeidéer som helst om någon bara lovade att de fick fortsätta sälja saker utan att politiker lade sig i.

Det är som att det varit en naturlag att alla klassiska liberaler förr eller senare ger efter för socialliberala impulser. De kompromissar om sin ekonomiska liberalism samtidigt som de helt ger upp inför vad vi idag kallar woke. Förmodligen är det för att de saknar verktygen som krävs för att stå för en bild av det goda samhället. De ger alltid efter för den som för tillfället har makten över kultur och värderingar. I Sverige har det under mycket lång tid var socialdemokrater och socialister som haft den makten.

Tio år efter flyktingkrisen lever vi i en annan och mycket farligare värld. Det börjar sakta gå upp för allt fler västerlänningar att nu gäller det att satsa på egen styrka. Saken handlar inte längre om att få alla andra i världen att följa våra normer i universalismens namn, utan om att rädda vår egen kultur.

Inget talar för att borgerligheten hade klarat av att förändras om de inte utsatts för tryck från Sverigedemokraterna. Utan ett nytt parti hade den femtedel av väljarna som röstade på Sverigedemokraterna i förra valet saknat alternativ.

Sverigedemokraterna krossade vänsterliberala heliga principer – så långt har politiska motståndare rätt. Men det är för att dessa vänsterliberala principer inte fungerar. Man förde tillbaka en sund nationalism och solidaritet mellan svenskar i det politiska samtalet, och när man gjorde det visade man öppet på kopplingen mellan stat, politik och kultur.

Inom vissa frågor har Sverigedemokraterna varit absolut nödvändiga för att det som många moderata väljare och gräsrötter drömt om ska bli verklighet. Enprocentmålet inom biståndet är borta. Billigare bensin och diesel. Socialdemokraternas privilegier inom spelverksamhet är på väg att försvinna. Kärnkraften är tillbaka. Förändringar inom migrationspolitiken. Detta är saker som moderata gräsrötter länge velat.

Starbucks misslyckades totalt med sin etablering i Sverige. De kosmopolitiska borgarna suckar kanske över det. Men deras väljare hos Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna har anledning att vara nöjda. Nu kan konservativa i alla partier gå vidare med att ta tag i exempelvis vänstervriden public service och woke. Även detta kommer uppskattas av borgerliga gräsrötter.

Teodor Gustafsson

Författare, aktuell med Utanförskap – En berättelse om främlingar