Den 12 augusti 2022 attackeras Salman Rushdie av en radikaliserad ung amerikansk muslim på en scen inför tusentals åhörare. När mannen med höjd kniv rusar mot honom kan han inte förmå sig att göra motstånd. Detta är något som Rushdie uppehåller sig vid i boken Kniv – tankar efter ett mordförsök (2024). Varför förmådde han inte försvara sig?

Svaret som Rushdie ger är att när normaliteten i en miljö, spelreglerna, bryts är det svårt att ta in vad som sker. I skolan, mataffären eller i en synagoga förhåller vi oss till en viss världsbild som innehåller antaganden om vad som ska ske och hur man ska agera. När Rushdie attackerades på en scen bröts han föreställning om vad som gällde i det sammanhang där han befann sig och någon form av kortslutning uppstod.

En läkare eller psykolog skulle kanske tillägga att det inte är ovanligt att människor ”fryser fast” när de utsätts för en oväntad fara. Det är en försvarsmekanism. Det utesluter dock inte att Rushdies förklaring till sitt eget beteende kan vara relevant. Attacken kom från ingenstans och det försatte honom i chock eftersom han inte förväntade sig händelseförloppet. Det fanns ingen förväntan om att en våldsman skulle dyka upp i den miljö där Rushdie befann sig.

Få nu levande personer borde ha lika goda förutsättningar att förstå vad det var som skedde den 12 augusti som just Salman Rushdie själv. Det som han själv fruktar är på väg att bli verklighet – det är svårt att skilja honom själv från författarskapet. Hans liv är en berättelse i sig. Med stor irritation återkommer Rushdie gång på gång till att den unga mannen med kniven bara hade läst två sidor av Satansverserna, den roman som var anledningen till Irans högsta ledare Ruhollah Khomeinis dödsdom mot honom och mordförsöket 2022.

Många skulle, liksom jag, mena att Rushdies bästa bok är Midnattsbarnen som också blev hans stora genombrott i början av 1980-talet. Det var först 1988 som Satansverserna kom och gjorde författaren till ett mål för muslimska extremister. Midnattsbarnen är berättelsen om 1001 barn som föds den natt som Indien blir en självständig nation. Romanen satte bilden av Rushdies författarskap som postkolonialt/postmodernt och präglat av så kallad magisk realism.

Att kalla Rushdies författarskap för postkolonialt tycks inte helt orimligt, åtminstone inte om man med det menar i första hand en hänvisning till en viss tidsepok och möten mellan västlig kultur och frigjorda nya nationer. Detta gäller även Satansverserna, som är en vacker skildring av muslimers försök att orientera sig i västvärlden. Precis som författaren själv rör sig berättelserna ofta i mötet mellan väst och öst.

Att se Rushdies romaner som postmoderna tycks mig mer problematiskt. Det postmoderna betraktas i regel som en reaktion mot upplysningen, vilket passar mycket dåligt in med Rushdies värderingar. Tvärtom tycks han hela tiden återkomma till just upplysningsidealen. Kanske är synen på Rushdies skrivande som postmodernt ett missförstånd baserat på att han inte håller sig till realistiskt berättande. Men fantasi är inte postmodernt. Fantasi i berättande är helt enkelt just fantasi, att använda något påhittat orealistiskt för att skildra något av betydelse i berättelsen.

Är det dessa berättelser, fantasin, som Rushdie är rädd ska försvinna i bilden av honom själv? På något ställe i Kniv skriver han att en extremist är en person som saknar humor. Och så återigen detta stora trauma, att mannen som försökte mörda honom inte ens läst hans böcker. Vilken betydelse har det?

Uppenbarligen måste han förstå gärningsmannens motiv. Han måste förklara honom. Olika hypoteser ställs upp. Gärningsmannen är ensam. Han är ung och lättpåverkad. Han har misslyckats med studier och karriär. Han lyckas inte träffa tjejer.

Frågorna som man kan ställa sig efter att ha läste Rushdies olika förklaringsmodeller är flera. Varför behöver Rushdie förklaringar? Vad är det egentligen som han försöker förklara? Och varför är inte gärningsmannens egen förklaring så god som någon? Salman Rushdie är otrogen hädare och förtjänar därför att dö. Kan det vara så enkelt att det är den enda förklaring som gärningsmannen har?

Man måste ställa sig frågan om Salman Rushdie inte enbart försöker förstå den enskilda gärningsmannen utan också hela världen så som den har utvecklats under det senaste dryga halvseklet. En del av Kniv – tankar efter ett mordförsök utgörs av ett fiktivt samtal med gärningsmannen. Det intressant här är att Rushdie själv väljer att blanda samman sitt eget liv med fiktionen trots att han uttryckligen säger sig vilja undvika just det. Kanske finns det en förhoppning om att hans självbiografiska fiktiva intervju med den som vill mörda honom äntligen ska sätta punkt för ett liv av hot från extremister?

Den fiktiva intervjun blir ett försök att förklara existensen av religiös extremism. Författaren hävdar envist att viljan att mörda honom inte kan grundas enbart i religiös övertygelse. Det måste finnas något annat.

För att förstå Rushdies upplysningstankar och syn på yttrandefrihet går jag tillbaka till Joseph Anton – memoarer som han gav ut 2012 och som beskriver hans liv under dold identitet för att undkomma hoten från de som vill se honom död. Återkommande i allt han skriver tycks mig det paradoxala i försvaret av den västerländska upplysningen och universalismen hos en författare som kallats postkolonial. Rushdie själv beklagar att hans födelseland inte officiellt kommenterar attacken mot honom i september 2022.

Ju längre in i Rushdies värld av ord jag kommer desto mer framstår det som att frågorna blir fler och svaren färre. Hur kan Trump vinna val i USA? Var kom den nya vågen av hindunationalism i Indien ifrån? Varför har den västerländska vänstern övergett upplysningsidealen till förmån för identitetspolitik? Hur kan man förklara all extremism i den muslimska världen?

Kvar med alla frågorna står en västerländsk upplysningsman från Indien. När han gav ut Midnattsbarnen för snart femtio år sedan, trodde han då att detta var den värld som skulle komma? Att Rushdie trots att han, om någon, borde ha varit förberedd ändå beskriver det som att alla vanliga regler bröts när mannen stormade fram mot honom med höjd kniv betyder något. Att han själv noterar detta som anmärkningsvärt är talande. Det är som att han trots allt utgår ifrån att människan är en rationell upplysningsman.

Jag hoppas att berättaren Rushdie ska få vinna över sig själv till slut. Jag hoppas att hans romaner, vissa av dem några av det bästa som skrivits under andra halvan av 1900-talet, ska få stå för sig själva.

Teodor Gustafsson

Författare, aktuell med Utanförskap – En berättelse om främlingar