Remakes och reboots har ett dåligt rykte, till och med värre än vanliga uppföljare. Jag tror överlag att det är aningen orättvist. Det finns exempel på bra reboots, som Batman begins och Casino Royale, som delvis väger upp katastrofer som Ghostbusters (2016) och Terminator: Genisys.

Men det finns något bra med remakes som inte kan förnekas, och det är att de kan påminna oss om hur bra originalet var. Detta gäller The Crow.

För att hedra trettioårsjubileet (och tjäna en massa pengar) av The Crow släpptes 2024 en ny version med Bill Skarsgård i huvudrollen. Det blev en av årets största floppar, och den bidrog inte till Skarsgårdsnamnets eller Hollywoodsvenskarnas ära.

Men ingen skada skedd -- originalet finns kvar.

The Crow (1994) är en filmatisering av den mindre välkände seriehjälten med samma namn. Ursprungsförfattaren inspirerades av hur hans flickvän körts ihjäl av en smitare.

Det är berättelsen om en man som ska hämnas sin egen och sin flickväns död med hjälp av en magisk kråka som fört tillbaka hans själ från dödsriket. Utrustad med gothsmink, svart trenchcoat och en elgitarr ger han sig ut på stadens regniga gator på jakt efter hämnd.

Gotiken och gothkulturen ligger tung över filmen. Det är så lite sol att man undrar var invånarna i den ospecificerade staden får sitt D-vitamin ifrån, och det regnar så mycket att man undrar varför staden inte har mer vatten än Venedig.

Kyrkogårdar, plåttak, vindsvåningar, vattenkastare och kyrkor utgör sceneriet.

Är detta fånigt? Kanske. Men det fungerar. Estetikens överdåd imponerar, särskilt som man vet att det mestadels gjordes utan datoranimationer.

Filmen tar sig själv på allvar, och det smittar av sig.

Allvaret underströk också av huvudrollsinnehavarens död under inspelningen. Brandon Lee (son till kampsportslegenden Bruce Lee) var 28 och spåddes en fin karriär i Hollywood. Filmen skulle ha blivit hans genombrott.

Tyvärr sköts han ihjäl när en pistol som användes under inspelningen inte visade sig vara lika trygg som den borde varit. Lee var inte lika skottsäker som den karaktär han gestaltade så väl.

Musiken bidrar också -- det officiella soundtracket bestod mestadels av alternativrock och blev en stor succé. Kanske inte så förvånande, då det inkluderade verk från The Cure, Joy Division, och Nine Inch Nails, med flera.

På Spotify ser jag att ”Burn” har 37 miljoner spelningar, och ”Big Empty” 86 miljoner.

Trots allt detta så förvånas jag ändå över hur mycket The Crow kommer undan med. Verket lyckas hålla cynismen och ironin på avstånd, trots att det finns hur mycket som helst att driva med.

Filmen påminner mig om opera på så sätt att det är fullkomligt löjligt, men ändå övervinner det med allvar, uppriktighet och den estetiska storsläggan.

Efter det katastrofala tåget mot Moskva sa Napoleon att det bara är ett enda steg mellan det storslagna och det löjliga. The Crow trampar rätt.

Jakob Sjölander