Thelning: Paris brinner – vem släcker branden?

Det här är den tredje av tre debattartiklar av Caroline Thelning.

När jag skriver den här tredje delen är det tillfälligt lugnare i Frankrike, men läget är fortfarande spänt och nya demonstrationer är planerade till lördag 24 oktober, med kraftigt förstärkt säkerhetsinsats.

Den franska regeringen har medgett brister i underrättelsebedömning, planering och polisinsats. Det väcker en berättigad fråga: Hur många bilar ska hinna brinna, hur många butiker ska plundras och hur många poliser ska attackeras innan myndigheterna sätter in de resurser som krävs för att återställa ordningen? Det är en fråga som angår hela Europa – inte bara Frankrike.

Ingenting som på allvar hotar ordningen i en stad eller ett samhälle börjar i full skala. Stater måste reagera tidigare, sätta tydliga gränser och visa att det får konsekvenser när de passeras. Annars lär sig människor snabbt att deras beteende tillåts. Redan små barn testar oss vuxna på precis det sättet. Och alla som uppfostrat barn vet konsekvenserna av att reagera för sent.

Vi har sett det förr

Frankrike har flera gånger sett hur fredliga demonstrationer blivit arenor också för grupper med helt andra avsikter. Men våldet behöver inte gömma sig bakom en fredlig demonstration. Sverige har sett hur snabbt en protest kan gå från ord till våld. Under påskupploppen, också kallade Korankravallerna, våren 2022 övergick protesterna mot planerade koranbränningar på flera orter i våldsamma upplopp. Poliser attackerades, polisfordon sattes i brand och människor skadades.

Händelserna har olika bakgrund och olika aktörer, men ställer samma fråga till staten: Hur skyddar man rätten att protestera och samtidigt gör gränsen mot våld glasklar?

Hoten som inte syns

Men statens auktoritet utmanas inte bara på gatan. En brinnande polisbil går inte att missa. Svårare är det att upptäcka det som sker stegvis. När människor inte vågar vittna av rädsla för kriminella nätverk eller när lojalitet till familj, släkt, klan, religion eller kriminella nätverk påverkar hur någon använder sin ställning inom en myndighet har andra krafter börjat ta plats.

För medborgaren blir konsekvensen konkret: två människor kan få olika bemötande eller beslut beroende på vem de känner eller vilka kontakter de har. Då gäller inte längre samma spelregler för alla.

En lag måste också upprätthållas

I den förra artikeln ställde jag frågan om människor med olika religioner, kulturer och värderingar åtminstone måste kunna leva under samma lag. Men då kommer nästa fråga: Vad är den gemensamma lagen värd om den inte också upprätthålls?

I Sverige borde svaret på vem som ytterst sätter gränserna vara enkelt: svensk lag. Men det räcker inte att en rättighet eller skyldighet står i lagboken om statens företrädare inte förmår försvara den i verkligheten. I dag har vi bostadsområden där kriminalitet, hedersnormer och rädsla på olika sätt begränsar människors frihet och statens förmåga att upprätthålla samma spelregler för alla.

Statens uppgift är inte bara att återställa ordningen när den redan har gått förlorad. Den ska också reagera medan problemen fortfarande går att hantera. Precis som med barn handlar gränser inte bara om att stoppa ett beteende, utan om att tidigt och med omsorg visa vad som gäller. Då räcker ofta ett lugnt nej eller en ganska mjuk tillrättavisning innan konflikten blivit stor. Försök införa gränser först när den hormonstinna tonåringen redan vant sig vid att själv vara den som sätter gränserna. Grattis och lycka till.

Samhällen är förstås inte barn. Men principen är densamma: ju längre gränslösheten tillåts växa, desto hårdare åtgärder krävs för att återställa gränsen – och desto fler människor riskerar att komma till skada.

Det betyder inte att staten ska bestämma hur vuxna människor ska tänka, tro eller leva sina privata liv. Tvärtom. Ett fritt samhälle ska tåla stora skillnader mellan människor. Men just därför måste staten vara tydlig med det som inte är förhandlingsbart: lagen gäller lika för alla, individens rättigheter får inte sättas ur spel och ingen familj, klan, religiös ledare, politisk rörelse eller kriminell grupp får ta sig en makt över människor som svensk lag inte ger dem.

När ska staten reagera?

När jag började skriva den här serien brann bilar och butiker plundrades i Frankrike. Nu har lågorna tillfälligt lagt sig. Men det betyder inte att problemet är löst. Nya demonstrationer väntar och frågan är om staten har återtagit kontrollen – eller bara fått en paus.

Men det är svårt att komma ifrån den fråga som följt mig genom alla tre artiklarna: Hur långt ska det behöva gå innan de som har samhällets mandat också använder det för att skydda den samhällsmodell vi tillsammans har byggt upp?

Man behöver inte vänta tills lågorna slickar trädtopparna. Det är betydligt klokare att släcka medan det fortfarande pyr.

Caroline Thelning
Grundare av Kvinnokraft 4.0