För att kunna bedöma en maträtt, behöver man inte vara en Gordon Ramsay, en av världens främsta gourmetkockar som under åren tilldelats 17 stjärnor i Michelinguiden och som driver et 30-tal restauranger och pubar över hela världen.

Men visst låter hans bedömning av en maträtt någorlunda mer trovärdigt än om bedömningen görs av en som mestadels förtär mat införskaffad genom dumpstring och vars kokkonst sällan sträcker sig längre än till att öppna och värma upp matkonserver.

Men inom bedömningen av litteratur och film verkar man inte göra denna distinktion. Det verkar enligt mig att vilken dilettant-wannabe som helst kan uttala sig om litteratur, film och så vidare, inte minst i radio och tv.

Det kan finnas flera anledningar till detta sorgliga, kulturföraktande förhållande. Ett är med största sannolikhet nepotism, där medelmåttor rekommenderar och rekryterar andra medelmåttor, rädda att om de tar in kunniga personer förlorar de själva jobbet. Ett skäl kan vara en omedveten medvetenhet om sin egen betydelselöshet, tron att deras omdömen ändå inte kan påverka litteraturens och filmens utveckling och historia.

Det sorgliga med dessa professionellt okunniga personer är inte i första hand det att de är lika onödiga som en spejande portvakt i varje trapphus i miljonprogrammets flerfamiljshus, utan det mest sorgliga är att de försöker sätta människor på pottan som otvivelaktigt är oändligt mycket mer förtjänta av sin arbetsposition än de själva. Här kommer några av hur många exempel som helst:

Jag läste på flera olika ställen att kulturministern Parisa Liljestrand fick i något som heter Fördomspodden frågan huruvida Bo Widerberg är regissör eller författare.

Saken är den att Widerberg var både och. Redan år 1952 gav Widerberg ut romanen Hösttermin, den följdes av novellsamlingen Kyssas, sedan kom romanen På botten av himlen, som följdes av novellsamlingen Kejsaren av Capri, år 1957 kom ut hans roman Erotikon, och så år 1959 ytterligare en roman Den gröna draken, som Widerberg år 1966 filmatiserade under titeln Heja Roland! År 1962 gav Widerberg ut essäboken Visionen i svensk film. Kungliga bibliotekets Libris upptar ännu flera av Bo Widerbergs boktitlar.

Dessutom skrev Bo Widerberg manus till 22 biograf- och tv-filmer, som exempelvis de minnesvärda Kvarteret Korpen, Ådalen 31, Joe Hill och Lust och fägring stor. År 1971 kom Ingmar Björksténs bok Bo Widerberg: författaren, teatermannen, filmskaparen, som jag är välbekant med eftersom jag anlitades till att recensera den.

Så frågan huruvida Bo Widerberg är författare eller regissör är möjligen ställd av en människa som låtsades kunna allt om Bo Widerberg, förutom den lilla detaljen att Widerberg var en fullödig och erkänd författare.

Samma fördomsfulla podd ställde Parisa Liljestrand inför frågan huruvida Christopher Nolan var regissör eller författare. Hon svarade ”Måste man veta vilka alla är hela tiden? Jag tycker faktiskt inte det. Jag jobbar på medborgarnas uppdrag, det betyder inte att jag behöver veta vem som är vem och vilka alla som varit aktiva i kulturvärlden är.” Ett bra svar, tycker jag.

Fördomspoddens fråga var dessutom en slamkrypare, det vill säga en tvetydig fråga, som kräver flera svar och kan följaktligen lätt fälla den utfrågade.

Christopher Nolan är utan tvekan filmregissör men han är likväl en erkänd författare. Manusförfattare. Han skrev inte färre än 23 filmmanus och var Oscarsnominerad för manuset till filmen Oppenheimer, han var Oscarsnominerad även för manuset till filmen Inception, och tillsammans med sin bror Jonathan Nolan, var han dessutom Oscarsnominerad för manuset till filmen Memento.

Men dessvärre förhåller det sig på det beklagansvärda viset att våra kulturkypare inte har en aning om att bakom varje någorlunda lyckad film finns ett utomordentligt filmmanus, skrivet av en eller flera författare. Ingmar Bergman vore inte den världsberömde Ingmar Bergman utan de fantastiska filmmanus som även trycktes i bokformat. Vad vore Smultronstället, Såsom i en spegel, Viskningar och rop, Höstsonaten och Fanny och Alexander utan hans förstklassiga Oscarsnominerade filmmanus?

Bergman använder sig av skådespelare i världsklass, hans filmers scenografi är i världsklass, hans fotografer Gunnar Fischer och Sven Nykvist var i världsklass och hans regi var också i världsklass, så troligen skulle de ovannämnda filmerna inte vara helt bortglömda i dag, men det är deras manus som gör dem ”eviga”. François Truffaut och Alfred Hitchcock konstaterade gemensamt att ett bra filmmanus är för en film lika viktigt som solid grund för ett höghus.

En av de största och mest inflytelserika regissörerna i filmens historia, Akira Kurosawa, sade:

”With a good script, a good director can produce a masterpiece. With the same script, a mediocre director can produce a passable film. But with a bad script even a good director can’t possibly make a good film. For truly cinematic expression, the camera and the microphone must be able to cross both fire and water. The script must be something that has the power to do this.”

Woody Allen, Paddy Chayefsky, Billy Wilder, Charlie Chaplin, Ben Hecht, Carl Foreman, Joseph L. Mankiewicz, Ernest Lehman, Ruth Gordon och Garson Kanin, Robert Benton och David Newman, Ben Affleck och Matt Damon, Joel Coen och Ethan Coen, Charles Kaufman, Elia Kazan, Robert Towne, Paul Mazursky, Neil Simon, Stanley Kubrick, Francis Ford Coppola, Nora Ephron, James L. Brooks, Paul Thomas Anderson, Wes Anderson, Richard Linklater, Steven Soderbergh, Paul Schrader, Quentin Tarantino, Damien Chazelle, Noah Baumbach, Greta Gerwig, John Singleton, Aaron Sorkin, Jesse Eisenberg, Lawrence Kasdan, John Milius, George Lucas, Robert Zemeckis, Bradley Cooper, Lawrence Hauben, Bo Goldman, Walter Hill, Michael Moore, Steve McQueen, Oliver Stone, Orson Welles, Martin McDonagh, Jonah Hill, David Lean, Milos Forman, Federico Fellini, Luis Buñuel, Luc Besson, Jean-Claude Carrière, Gillo Pontecorvo, Andrej Tarkovskij, Andrzej Wajda, Taika Waititi, Thomas Vinterberg, Lars von Trier, David Sandberg, Park Chan-wook, Bong Joon-ho, Han Jin-won, Claude Lelouch, Pedro Almodóvar, Louis Malle, Julie Delpy, Mike Leigh och Lee Isaac Chung är bara några av de fantastiska filmmanusförfattare som våra kulturkypare mer eller mindre ignorerar i deras författarroll. Och jag skulle kunna addera minst lika många mästarnamn till. Exempelvis Sylvester Stallone.

Nu har du satt kaffet i vrångstrupen, antar jag. Sylvester Stallone, skojar jag? Stallone har skådespelat i 98 filmer, och 7 är under inspelningen. Han har producerat 34 filmer och 12 nya är under inspelningen. Han har regisserat 12 filmer och 2 är under inspelningen. Han har medverkat på åtminstone 8 soundtracks. Och han har skrivit 44 filmade manus. Yes, 44. Inte så illa eller hur?

Var Stallones filmmanuskript bra?

I USA får du knappast finansierad en film om den bygger på ett manuskript som är skrivet av en författare vars föregående manus floppade. Det gäller lika mycket manus nummer två som manus nummer 44. Vill du sälja ett nytt manus när ditt föregående inte spelade in de pengar som investerare förväntade sig, då är du out of business. Så man kan utan överdrift säga att Stallones filmförfattarskap är hur bra som helst, åtminstone ur kommersiell synpunkt.

Men hur är det med det konstnärliga värdet, undrar du.

Stallone har varit Oscarsnominerad 3 gånger, en Oscarsnominering tilldelades han för bästa originalmanuskript.

Hur många kulturkypare upptäckte det djup som Stallone bjuder på exempelvis i filmen Rocky?

”Vem är Christopher Nolan?”, frågade programledaren vår kulturminister som om det rörde sig om skrattfylld TV-quiz á la Alla mot alla. Men programledarens förnedring av Parisa Liljestrand var menad på fullt allvar.

Våra ministrars kort bör ständigt synas, de bör svettas, bör jagas med blåslampa, bör sättas på prov. Självklart och inget annat. Men kulturministern Parisa Liljestrand sätts inte på prov, hon mobbas. Eftersom inom kultur verkar detta vara det enda sättet att demonstrera att man inte är helt betydelselös. Denna mobbning är kulturkyparmedelmåttornas sätt att skörda osedvanligt lätta poänger.

”Aftonbladets kulturchef Karin Petterson hade ingen aning om vem den nya kulturministern var.

– Jag fick googla lite snabbt.” Detta rapporterade SVT kultur 18 oktober 2022.

Är det första gången Aftonbladets kulturchef googlade? Är hennes googlande på Parisa Liljestrand bevis på Parisa Liljestrands betydelselöshet?

Googlade Aftonbladets kulturchef Karin Petterson inte Abdulrazak Gurnah när han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2021? Nej, Abdulrazak Gurnah googlade hon inte. Eftersom hon inte ens visste hur hans namn stavades.

Det var krigsrubriker när Parisa Liljestrand i en TV-sändning visades böckerna Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, Stieg Larssons ”Millennium”-trilogi samt Ruben Östlunds film Triangle of Sadness och hon svarade ”Det är ju fantastiska författare allihopa och två av tre böcker har jag ju själv läst och tyckte var väldigt väldigt bra, men om de ska ingå i en kulturkanon, det ska inte jag svara på”

Ruben Östlunds Triangle of Sadness var år 2023 nominerad till en Oscar i kategorin Best Original Screenplay. Så visst är Östlund en ”fantastisk författare”, även om det långt ifrån säkert att Parisa Liljestrand visste det. Men varför skulle hon? Varför förväntar man sig att en kulturminister måste vara en kalenderbitare? Måste en infrastrukturminister och en bostadsminister kunna alla tågtyper och tågavgångar respektive samtliga byggnadsstilar alltifrån romansk genom gotisk, renässansen, barocken, klassicism, jugend, nationalromantik, Nordisk klassicism till funkis, modernism och postmodernism och om och var dessa byggnader fortfarande står?

En minister skall först och främst kunna tänka, analysera och planera. Vem som helst kan lära sig rabbla SJ:s tågtidtabell, men ytterst få kan skapa förutsättningar att denna också hölls. Albert Einstein, sägs det, kunde inte mekaniskt räkna upp en massa stoff utantill. Det finns uppslagsböcker och kalkylatorer, påstås han ha hävdat.

Vladimir Oravsky

Författare och regissör